Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i matematik, teknik, naturvetenskap mm

Jag utvärderar och gör om för att försöka få min undervisning inspirerande och intresseväckande. Men sorry kids, ni måste också träna, skriver matteläraren Anna Persson.

Ni stöter säkert också på dem. Själv upplever jag att de blivit fler under mina 20 år som lärare. Eleverna som inte vill och inte orkar. Nu menar jag inte de elever som har svårigheter och får slita extra hårt för att få med sig den kunskap jag förmedlar utan jag menar de här som inte vill skriva biologiprovet eller uträkningarna i matte för att det tar för lång tid och är jobbigt eller de som gör andra saker när man får lektionstid på sig att plugga på till provet. Hur gör ni med dem? 

Jag vet att det är min uppgift att anpassa och att skolan ska vara kompensatorisk men kan vi anpassa bort elevens egen arbetsinsats? Och är det något vi vill göra?

Det måste finnas en aktiv mottagare av min undervisning och antalet som är det minskar.

Självklart försöker jag rannsaka mig själv för att se om jag kan ändra något. Det ligger rätt djupt inpräntat i oss lärare att det är skolan som ska hjälpa eleverna. Det är skolans ansvar att möta alla elever på ett individuellt sätt men här går jag faktiskt bet. Jag kan inte ta mina kunskaper och tömma dem i en tratt in i eleverna. Det måste finnas en aktiv mottagare av min undervisning och antalet som är det minskar. Jag utvärderar och gör om för att försöka få min undervisning inspirerande och intresseväckande, men sorry kids, ni måste också träna. Det räcker inte med att förlänga ett bråk en gång utan hjärnan måste träna, repetera och träna mera för att ni ska förstå och få kunskaper som är bestående. Det räcker inte att lyssna halvhjärtat på en genomgång om hur joner bildas, ni måste delta aktivt både på teoretiska lektioner och på laborationer. 

"Anpassar bort uthålligheten"

Ibland blir jag lite rädd att jag anpassar bort uthålligheten och kämpandet hos mina elever i min iver att hjälpa alla att nå så långt som möjligt. Kanske måste vi träna lite mer på ”jävlar anamma och det går visst men det kan ta lite tid”. Inte vet jag? Jag vet inte heller om det här redan är ett samhällsproblem eller om det bara märks i skolan. Att det inte bara är i mitt lilla klassrum den här förändringen har skett det vet jag för flera kollegor vittnar om samma sak. Vi är många som läser högt och lägger ut digitala anteckningar för att eleverna tycker att det är jobbigt att läsa och skriva själva. 

Det hjälper ju inte att tjata. Det är i alla fall något som inte har ändrat sig.

Man har inte direkt nytta av allt man lär sig i skolan, är det det som är problemet? När samhället snurrar fortare och hela världen finns ett klick bort, är det då bakåtsträvande att traggla ekvationer i matteboken eller behöver våra framtida programmerare träna på det för att få till framtidens algoritmer? Hur får man en trött 15-åring att faktiskt titta på film om evolutionen i tio minuter för att sen kunna reflektera över hur människan kommer fortsätta utvecklas i framtiden?

Vill att de ska tycka att det är spännande

Det hjälper ju inte att tjata. Det är i alla fall något som inte har ändrat sig.

Jag vill ju att alla elever ska tycka att matte och NO är i alla fall lite spännande och att kunskapen i sig också kan få vara en drivkraft. För jag kommer aldrig sluta tro på att kunskap alltid kommer vara viktigt. Och när man väl tagit till sig och förstått det så är den ingen tung börda att bära. Den kan bara kännas så vansinnigt tung att förmedla ibland.

Just nu

+ Jag ska äntligen få köpa in material att programmera med i tekniken.

- Den totala avsaknaden av fortbildning, främst inom programmering.

LÄS ÄVEN

Nya siffror: Ointresserade elever stort problem i matte- och NO-undervisningen

Ny forskning: Högpresterande elever minst intresserade av matte

Persson: Arbetsglädjen försvinner med alla kontroller

Persson: Det räcker inte att vi lärare bara lär av varandra