Här är fabriken ett klassrum

Det dunsar, fräser och slamrar. Ljudet från papperstillverkningsmaskinerna tränger sig på trots hörselskydden. Dessutom är det extremt fuktigt och varmt, lite som en het solig sommardag. Inne i kontrollrum ”PM8” mitt i fabriken – pappersmaskin 8 – är det däremot både svalt och tyst. De tre operatörerna på skiftet vakar över skärmarna framför sig, där siffror, diagram och kameraövervakningsbilder visar att papperstillverkningen rullar på som den ska.

Lektioner på industrigolvet ökar elevernas motivation enormt.

För en oinvigd kan fabriksmiljön vara omtumlande med dess enorma ytor och bullrande stora valsar där pappersmassan avvattnas, pressas och torkas för att till sist förpackas och märkas av speciella robotar. Men för eleverna Anna Hunt Rosén, 17 år, och Neo Claesson, 18 år, är ingenting främmande, för dem är tillverkningsverkligheten i fabriken ett återkommande inslag i utbildningen. De går industritekniska programmet.

– Man får en bättre helhetsbild av arbetslivet här än man skulle få på en vanlig gymnasieskola. Det blir väldigt verkligt på det här sättet. Vi kan även göra vår praktik här. Det är som en provanställning eftersom de hela tiden har koll på både vår närvaro och vårt skolarbete. Vi blir färdigpaketerade att gå direkt ner och jobba, säger andraårseleven Anna Hunt Rosén med ett leende.

Processtekniska gymnasiet i Munkedal är en kommunal skola, förlagd i Arctic Papers lokaler. Företaget är skolans hyresvärd, som dessutom betalar och tillhandahåller en av yrkeslärarna, Alex Olausson. Han arbetar 80 procent som lärare och resterande tid som utbildningssamordnare på företaget.

– Det är en stor fördel att kunna använda Arctic Paper som utbildningsverktyg, att kunna gå ner i fabriken och visa eleverna hur det fungerar i verkligheten. Att ha lektioner på industrigolvet ökar elevernas motivation enormt, säger han.

Därefter tillägger skolans andra yrkeslärare, Emil Andersson, att alla äter i den gemensamma matsalen där eleverna träffar sina blivande chefer och kollegor, de blippar in sig genom grindarna och fostras in i verksamheten.

– Utbildningen är lite som en tre år lång arbetsintervju, säger han.

Alex Olausson betonar att utbildningen inte skulle vara möjlig utan samarbetet med kommunen som står för det traditionellt skolrelaterade, exempelvis läroplan, ämneslärare, syv, skolsköterska, kurator och liknande.

Kan det finnas en risk att era elever blir för nischade, att de bara kommer passa in just hos Arctic Paper?

– Nej, men visst är utbildningen nischad för tillverkningsindustrin, fast det är ett väldigt brett innehåll i utbildningen. Eleverna får en gedigen, bred bas. Nischad blir man först när man kommer ut och jobbar, säger han.

Skolan följer läroplanen, där kan ingen påverka. Några orimliga krav på kursupplägget från företagen som ingår i samarbetet kan han heller inte se.

– Skolan följer läroplanen, där kan ingen påverka. Men om en samarbetspartner tycker att de som kommer ut i arbete behöver mer matematikkunskaper exempelvis, ja då försöker vi forma utbildningen så att vi får in mer matematik i de olika momenten. Jag kan faktiskt inte se några nackdelar eller utmaningar med vår utbildning, bara fördelar. Om vi går igenom mer nischade moment tar vi ibland hjälp av våra experter nere i fabriken som delar med sig av sin kunskap och erfarenhet med eleverna. Det är bra, säger Alex Olausson. 

– Och jag som har arbetat på Preem innan kan berätta om skillnaderna på de olika arbetsplatserna, inflikar Emil Andersson.

Teknikintresset är det som i första hand får eleverna att söka sig till skolan, inte för att kompisar går här, berättar Alex Olausson. Skolans lärare i svenska och samhällskunskap, Josefina Karlsson, berättar att det ibland kan vara svårt att motivera eleverna till hennes och de andra lärarnas vanliga ämnen.

– Min utmaning är att få dem att förstå varför även våra ämnen är viktiga, och vi försöker integrera det tekniska så mycket det går. Exempelvis får de skriva funktionsbeskrivningar, rutiner och instruktioner kopplat till industrin, säger hon.

Samarbetet mellan skola, industri och kommun, och sättet det främjar kompetensutvecklingen i regionen, har prisats. Förra vintern kammade de hem priset som årets samverkansföretag på Teknikcolleges rikskonferens, i konkurrens med 3 000 andra företag.

Arctic Paper och Processtekniska gymnasiet gör alltså sitt bästa för att bidra med en del av de processoperatörer som industrin behöver.

Av Svenskt näringslivs rapport ”Tillväxtagenda 2025” framgår att det kommer saknas drygt 230 000 yrkesarbetare år 2040 om inget görs åt saken. De vill att företag och branscher ska få större inflytande över gymnasial utbildning när det gäller innehåll, kvalitet och dimen­sionering. Men företagen måste också dra sitt strå till stacken påpekar Alex Olausson.

– Ofta förväntas den andra parten att göra mera. Industrin har också ett jobb att göra. Den måste bli bättre på att marknadsföra sig och bjuda in. Företagen vill dessutom ofta ha resultat med en gång, när industrin vill ha personal behöver de det nu direkt, men det funkar inte med snabba lösningar. Det här är ett långsiktigt arbete, förklarar han.

Arctic Paper jobbar aktivt tillsammans med kommunen för att öka intresset för industrin. Företaget deltar på mässor, erbjuder prao-platser och varje år bjuds elever i årskurs 5 in till företaget på besök, även elever i kranskommunerna.

Men det är inte så komplext som man kan tro.

Processtekniska gymnasiet har numera två inriktningar. Inför årskurs två får eleverna välja om de vill lära sig mer för att bli processoperatörer eller arbeta med underhåll som drifttekniker.

Neo Claesson, som går tredje året på utbildningen, tycker att utbildningen passar honom perfekt, och att det finns många fördelar.

– Det är ett bra val med många möjligheter till olika jobb och det är extra bra att få se hur det fungerar på riktigt, säger han.

Han bor i Uddevalla och fick upp ögonen för skolan i Munkedal på högstadiet då de fick ”skugga” olika arbetsplatser och utbildningar. Kurskompisen Anna Hunt Rosén, som bor i Munkedal, hade redan tidigt koll på bruket, bland annat genom vänner till familjen och kompisar som gått på skolan. Hon är en av få tjejer på utbildningen men det stör henne inte.

– Det är en teknikbaserad linje och tjejer kanske tycker att det är mycket att ta in. Men det är inte så komplext som man kan tro, säger hon.

Skolan jobbar aktivt med att öka andelen tjejer, men för närvarande är det bara fyra tjejer av totalt 37 elever. Arbetslöshet är knappast något eleverna behöver oroa sig för. Framtiden ser ljus ut.

– Visserligen finns det inga garantier för arbete, men om eleverna tycker att det är kul och visar framfötterna har de väldigt goda chanser att få jobb. Ungefär hälften av våra cirka 150 operatörer har gått på skolan, precis som jag, säger Alex Olausson.