De återupplivar minnen

Hej Lasse, säger vård- och omsorgseleven Max Ghodrat Husseini försiktigt när vi kommer till äldreboendet Mariegärde i Mariestad, och lägger handen på hans axel.

Lasse är dement och en av de boende som Max Ghodrat Husseini har träffat när han extrajobbat på Mariegärde.

I dag ska Lasse få prova VR-glasögon och se filmer som Max Ghodrat Husseini och hans två klasskamrater på Vadsbogymnasiet har spelat in.

Lärarna på vård- och omsorgsgymnasiet arbetar ofta verksamhetsnära och det här är ett av många projekt som eleverna har deltagit i. Den här gången har de samarbetat med äldreboende och kommunens digi­tali­seringsstrateger. Elever i årskurs två har fått 3D-filma olika platser runt om i staden, där många av äldreboendets boende har spenderat sina liv. Filmerna utspelar sig bland annat i Domkyrkan, hamnen och i Gamla stan.

Läraren Ingela Kjellander frågar Lasse om han vet varför han har fått besök och vad de ska göra i dag? Han har testat VR-glasögonen förut, kanske minns han?

Nej, blir svaret.

– Men jag är med på allt, så länge det inte gör ont, säger han och ler.

Innan vi träffar Lasse berättar Max Ghodrat Husseini att han tycker att det här arbetet har känts väldigt meningsfullt. Klasskamraten Tindra Åkerström nickar. Hon har också varit delaktig. Precis som Selma Åhlén som inte kunde vara med i dag.

– Syftet med filmerna är att få de äldre att känna sig delaktiga i världen utanför. Kanske flera känner igen samma saker och då blir det som ett samtalsämne, säger Tindra Åkerström.

Tanken är inte att de inspelade VR-filmerna ska ersätta utomhusvistelser.

– I bästa fall kan det hjälpa dem att få tillbaka gamla minnen. Många har bott i Mariestad i hela sitt liv. Nu kan de inte gå och då kan de få uppleva de här platserna ändå, säger Max Ghodrat Husseini.

En viktig del i det hela är att personalen samtalar med de boende efteråt, att man tillsammans pratar och reflekterar över det man har sett, förklarar Tindra Åkerström.

Vår utbildning handlar mycket om bemötande. Att vara ute i verksamheterna kan även bidra till självständighet.

Åter till Lasse som sitter i sin rullstol och precis har fått hjälp med att sätta på sig VR-glasögonen. I dag ska han få gå upp i kyrktornet, steg för steg i en slingrig trappa, nästintill svindlande. I slutet av filmen möts man av den öppna och ljusa utsikten över staden. Och Lasse rör sig lite fram och tillbaka när han följer med upp i tornet.

– Känner du igen dig? frågar Ingela Kjellander.

Det gör han inte, visar det sig. När han tagit av sig VR-glasögonen ställer hon frågan om vilken plats han skulle vilja uppleva i de VR-glasögon han har på sig.

– Du är gammal jägare och har suttit i många jakttorn. Dina ben fungerar ju inte riktigt – tänk om du skulle kunna sitta i ett jakttorn och uppleva det ändå? På så vis skulle skogen komma till dig.

Lasse nickar och ler igenkännande. Den idén tilltalar honom. Sedan får han se ytterligare en film – en professionell VR-film – och ge sig ut på savannen och möta elefanter.

Max Ghodrat Husseini berättar om första gången de visade sina filmer på vårdhemmet. Det blev en succé.

– Då var det en man som föreslog att vi skulle spela in en film inifrån hytten av en lastbil. Han var lastbilsförare och skulle gärna uppleva det igen.

Ingela Kjellander poängterar att det skolan har bidragit med i det här projektet är elever, och att initiativet kom från kommunen. Maja Ohlsson, digitaliseringsstrateg med inriktning skola, har stöttat eleverna i arbetet, visat dem hur man filmar och stått för redigeringen.

Jonny Samuelsson är digitaliseringsstrateg inom vården. Han berättar att tekniken fortfarande är ganska ny inom det här användningsområdet, och att forskning i Lund har visat att den är framgångsrik, precis som i det här projektet.

– Ja, det här har varit ett pilotprojekt. Nu ska vi spika det hela vägen. Det optimala vore om anhöriga skulle kunna göra egna VR-filmer från dop, bröllop och högtider.

Bemötande A och O

När Ingela Kjellanders och hennes kollega Ann-Charlotte Sandsjö arbetar verksamhetsnära är ambitionen att skapa en förståelse för äldre generationer och låta eleverna uppleva verkligheten i den värld de ska ut i.

– Hela vår utbildning handlar ju mycket om kommunikation och bemötande. Och att vara ute i verksamheterna kan även bidra till en självständighet hos eleverna.

Under arbetet med VR-projektet fick eleverna reflektera över betydelsen av minnen, vad äldre kan vara intresserade av och hur man förhåller sig till en person som har förlorat sitt minne, och ofta andra funktioner.

Det här arbetssättet är väldigt lärorikt, anser Ingela Kjellander.

– Det är ju en sak att läsa i böcker, en annan sak att vara ute i verkligheten. Demens är den tyngsta delen för våra elever att komma ut till. Personer med demens kan reagera olika och då får man lära sig att bemöta det i stunden säger hon.

Våga testa, trots att det kan kännas arbetskrävande, och inte börja med att analysera allt i minsta detalj.

Hennes råd till yrkeslärare som vill jobba verksamhetsnära är att våga testa, trots att det kan kännas arbetskrävande, och inte börja med att analysera allt i minsta detalj. Dessutom kan man bygga in det kunskapsinnehåll som projekten ger även i andra kurser.

– Jag tycker att det är värt att göra det här eftersom eleverna lär sig så mycket på vägen, även om det ibland inte blir precis som man hade planerat.

Sedan berättar läraren Ann-Charlotte Sandsjö att även eleverna kan behöva vara införstådda med att projekt av det här slaget inte måste gå ”perfekt”. Ett av hennes eget favoritprojekt är samarbetet med kom­munens dagliga verksamhet Ankaret,
för personer med intellektuell funktionsnedsättning.

– Då arbetade eleverna i grupp och fick träffa personalen på Ankaret för att få information om den grupp som de hade blivit tilldelade att jobba med. Sedan fick de fundera över vilken aktivitet de skulle genomföra med deltagarna, säger Ann-Charlotte Sandsjö.

 

Själva utmaningen var att anpassa aktiviteterna och hitta en nivå som passade den grupp de skulle ansvara för. Vissa sjöng karaoke eller körde femkamp, andra bakade, dekorerade pepparkakor eller spelade innebandy. Sedan avslutar varje grupp arbetet med att rapportera skriftligt, i någon form, säger hon och fortsätter:

– Något eleverna brukar inse när de jobbar med personer med intellektuell funktionsnedsättning är hur tydlig man måste vara i instruktioner och kommunikation.

Ingela Kjellander berättar att deras projektarbeten är ett sätt att hålla undervisningen à jour och verklighets­anknuten. Och att det här är det de brinner för.

– Vi vill hela tiden utvecklas. Vi vill bli bra, säger Ingela Kjellander.