Krönika På en bänk på en station, i radion och runt vänners köksbord. Sådana platser och tillfällen har gett mig nya insikter om våra yrkeselevers framtid, som rymmer både hinder och hopp, skriver Anna-Karin Hallonsten, redaktör på Yrkesläraren.
I somras, på en bänk i väntan på tåget, damp en vänlig man i 70-årsåldern ner bredvid mig. Pratsugen. ”Vad jobbar du med då?” Eh, jag arbetar på tidningen Yrkesläraren, svarar jag, och hans ögon lyser upp: ”Jag är byggarbetare, broar och sånt, ja, pensionerad.” Nästa fråga: ”Så vad skriver ni om?” Jag förklarar att vi ofta skriver om frågor som alla yrkeslärare har en relation till, APL, exempelvis. Hans reaktion kommer snabbt: ”Ja, nu är det de utländska byggföretagen som utför de stora jobben, de är jätteskickliga.” Han verkar inte berörd över bristen på APL-platser, och jag funderar på om jag ska kommentera hans lite oreflekterade svar, men jag ligger lågt.
Älskar sitt jobb
En annan dag lyssnar jag på sommarprataren Anna Brandenberg, undersköterska i hemtjänsten som utsågs till en av ”Årets kvinnor 2025”. Hon berättar om värken och om hur hon inte hinner med att hjälpa Hasse ordentligt på grund av att de schemalagda tolv minuterna hos den tidigare omsorgstagaren drog över tiden. Plötsligt ser jag framför mig hur det skulle kännas om Hasse var min pappa. Samtidigt älskar hon sitt jobb. Och det framgår. Hennes budskap är behovet av en attitydförändring – att yrket måste bli mer attraktivt i samhällets ögon.
Många perspektiv
Semestern avslutades med ett besök hos vänner. Pappan i familjen är musiker. I dag är han lite trött på musikbranschen och har utbildat sig till kock. Men jobben är få där han bor, så han fortsätter att kuska runt över landet.
Så vad vill jag komma till med allt det här? Ja, kanske att det finns så oändligt många perspektiv att begrunda när det gäller den värld som yrkeselever är på väg ut i. Å andra sidan får vi inte glömma att många yrkeselever längtar efter att få börja utöva sitt framtida yrke. Det är inte bara mörker, långt ifrån.
LÄS MER: