”Revirtänkande och maktkonflikter hör inte hemma i elevhälsan”
Foto: Kristina Sahlén
Vi lärare debatt Det finns ingen anledning att vara rädd för ett ökat vårdfokus i skolan, anser skolläkaren Josef Milerad.
LÄS MER ”Elevhälsa är en skolinsats, inte vård!”
Skolmyndigheternas hälsostatistik borde få oss som arbetar i skolan att omvärdera våra arbetssätt. Över 16 % i varje årskull dvs omkring 17 000 elever går ut grundskolan utan godkända betyg. Antalet skolelever som uppger att de mår psykiskt dåligt har fördubblats de senaste 20 åren och ligger nu på över 50% i vissa åldersgrupper enligt Folkhälsomyndigheten. Skolverkets egen elevundersökning ”Attityder till skolan” visar att en tredjedel av eleverna uppger att de bara ibland, sällan eller aldrig får hjälp i skolan när skolarbetet känns för svårt.
Hade samma problem funnits på en arbetsplats för vuxna, var åttonde anställd klarar inte sina uppgifter och hälften mår dåligt psykiskt skulle tillsynsmyndigheter ingripit med akuta förelägganden om stängning och viten.
Att samverkan i skolan bör vara dubbelriktad och att pedagogisk personal kan ha något att lära om hälsa av hälsoprofessioner är inget man känner behov av.
Varför har skolan så svårt att vända denna negativa utveckling? Några uppenbara men ideologiskt kontroversiella problem har vi belyst i debattartikeln ”Elevhälsan bör prata med eleverna” i (SvD, 17/4).
För att ge bättre individuellt stöd till elever har den elevstödjande verksamheten (skolkuratorer och skolpsykologer) förstärkts kraftigt i den nya skollagen. Det finns i dag fler kuratorer och psykologer skolan än skolsköterskor och skolläkare tillsammans. Så varför finns inga tecken på att psykisk ohälsa hos skolelever minskar? Ohälsan handlar inte om psykiska sjukdomar utan om vanliga problem som oro, sömnsvårigheter, lätt nedstämdhet eller ångest något skolkuratorer och skolpsykologer har kompetens att hantera i synnerhet som skolstress är enligt Folkhälsomyndigheten den dominerande orsaken till att skolelever mår psykiskt dåligt.
Vi lyfter fram i artikeln hur skolkuratorers och psykologers uppdrag har ändrats till men för stödet till eleverna. Skolpsykologerna som är åtta gånger fler än skolläkarna har som uppdrag att handleda och stödja lärarna i det pedagogiska arbetet, de ska inte alls träffa enskilda elever. Skolkuratorerna som är fler skolsköterskorna träffar elever men många kuratorer själva anser att alltför mycket tid ägnas vill åt organisatoriska frågor som att ”se skolans verksamhet ur ett psykosocialt risk- och skyddsperspektiv”.
Man försvarar denna inriktning med att uppdraget är att ”vara hälsofrämjande”, det vill säga förebygga framtida svårigheter men inte hjälpa elever med svårigheter här och nu. Hjälp till enskilda elever betecknas som ”sjukvård” som tar resurser från det pedagogiska arbetet.
Följden har blivit att elever med skolrelaterad psykisk stress ses som psykiatriska patienter och hänvisas till BUP där remissflödet sprängt alla gränser. Enligt SKR:s hälsostatistik är vart trettonde barn under 17 år patient på BUP varje kalenderår.
Tanken med att i vår debattartikel lyfta fram denna orimliga situation var att initiera en dialog med alla skolans professioner för ett ändrat arbetssätt i elevhälsan. Intresset från skolans fackliga organisationer har varit svalt. I ett genmäle avfärdar man de data vi redovisar här och hävdar åter att individuella stöd till elever kolliderar med skolans hälsofrämjande och förebyggande uppdrag (SvD 23/4) .
Om det argumentet kan man tillägga att världshälsoorganisationen WHO definierar riktat individuellt stöd till unga med pågående hälsoproblematik som ”indikerad prevention”, något som skolans hälsoexperter inte håller med om.
I en debattartikel som också svarar på vår, ”Elevhälsa är en skolinsats, inte vård!” (Specialpedadgogik 24/4), stöttar gymnasielärarna och specialpedagogerna Maja Lindqvist och Helena Wallberg fackens ståndpunkt men går också ett steg längre.
Personal med medicinsk bakgrund (skolläkare och skolsköterskor?) upplevs som ett hot mot skolans verksamhet och får inte ha för stor beslutsmakt, varnar de. De oroas över att vårdperspektivet (EMI?) har skaffat sig ”en hemvist i skolan”. Att samverkan i skolan bör vara dubbelriktad och att pedagogisk personal kan ha något att lära om hälsa av hälsoprofessioner är inget man känner behov av.
Vad tycker eleverna om Lindqvists och Wallbergs resonemang? De röstar med fötterna. Skolläkarmottagningar är alltid bokade och överbokade veckor i förväg. Utanför skolsköterskemottagningen sitter alltid grupper med elever som väntar på ett tillfälle att få komma in och prata.
Vårdnadshavare ringer och ber att få komma på samtal ofta för att de inte tycker att de får gehör för sin oro. Specialpedagoger slinker in för att informellt lyfta ett elevärende som de uppmärksammat. Om Lindqvist och Wallberg verkligen pratar med sina elever om annat än kunskapsmål är det svårt att förstå hur de kan ha missat allt detta.
Josef Milerad,
barnläkare, skolläkare och universitetslektor, Karolinska Institutet, Kvinnors och barns hälsa
LÄS ÄVEN
Skolläkarna: ”Specialpedagoger och vi talar samma språk”
Skolsköterskorna: ”Vi oroar oss för att förlora spetskompetensen”
Psykologerna: ”Specialpedagogerna är våra viktigaste samarbetspartners”
Skolledarna: ”Pedagogiska resurser kommer att slukas av vården”
Kuratorerna: ”Utan specialpedagoger förlorar elevhälsan sitt syfte”
