”Regeringens lösning på skolproblemen – ta bort problemlösarna”

LÄS MER ”Många faktafel från ministrarna inför spec-utredningen”

Pressträff på Rosenbad. Regeringens femtonde skolutredning – minst – rullas ut i det halvtomma rummet. Specialpedagogutbildningen ska bort. Jahapp.

Men är någon ärligt förvånad? För ett år sedan hade jag kunnat satsa pengar på att regeringen skulle fatta just detta beslut. Det har planerats steg för steg. Man vill göra sig av med dem som ses som bromsklossar för en mer repressiv skola. Specialpedagoger är trots allt den yrkesgrupp som står på barrikaderna för alla elevers rätt till en god undervisning. Det är den yrkesgrupp som har kompassen och hjärtat närmast de elever som har det svårast. De brinner för allas rätt till lärande och vill att skolan ska vara en plats att må bra och växa i. De är också den yrkesgrupp som höjer sina röster och är mest kritiskt mot straffsystem, skoluniformer och andra repressiva reformer.

Det specialpedagoger utför är i allra högsta grad konkret elevarbete, inte bara ”råd och handledning” som regeringen fått för sig.

När man vill forma en skola byggd på sortering och straff blir de som envisast försvarar de utsatta eleverna ett problem som måste lösas. Och lösningen? Ta bort hela professionen. Det enda som skulle förvåna mig nu är om skolan klarar sig ur det här oskadd.

För i luften, inte minst under pressträffen, hänger en fråga som ingen besvarar: vem håller ihop helheten för eleverna när specialpedagogerna försvinner?

Eva Durhan – utan påvisbar specialpedagogisk bakgrund – ska utreda hur dagens utbildningar kan ersättas med en ny ”relevant” variant. Redovisning juni 2026. Motivet sägs vara att fler elever snabbare ska få direkt stöd. Det låter önskvärt. Men förslaget riskerar att kapa bort den kompetens som håller ihop elevstödet på organisations- och gruppnivå.

Efter att ha lyssnat klart undrar jag hur det är med regeringens förståelse för skolans komplexa uppdrag. För mig blev det tydligt att förslaget saknar både faktagrund och verklighetsförankring. För när så viktiga beslut baseras på felaktiga premisser är det djupt oroande.

Lite fakta: Speciallärarutbildningen lades ned redan 1989 och återinfördes 2008 – inte ”nyligen”, som regeringen hävdar. Extra anpassningar infördes 2014 under Alliansregeringen som ett snabbspår till stöd, inte som ett hinder. Påståendet att specialpedagoger ”inte får undervisa” är en riktig halmgubbe – det är rektor som styr hur denne vill använda sin personal på bästa sätt.

Specialpedagog är heller ingen separat legitimation, utan en vidareutbildning som bygger på en befintlig lärarlegitimation. I examensordningen står tydligt att specialpedagogen ska ”utforma och delta i arbetet med att genomföra åtgärdsprogram” samt ”stödja barn och elever och utveckla verksamhetens lärmiljöer”. Detta är ju konkret elevarbete, inte bara ”råd och handledning” som regeringen framhäver.

I verkligheten måste skolans arbete fungera på organisations-, grupp- och individnivå samtidigt. Alla delar kräver insatser för att skapa en fungerande helhet:

• Individnivå: Elever behöver direkt stöd i sin kunskapsutveckling
• Gruppnivå: Lärare behöver stöd för att kunna möta elevernas behov i klassrummet
• Organisationsnivå: Skolledning och elevhälsa behöver systematik i det övergripande arbetet

En överbetoning på individnivån i skolans stödsystem skapar obalans. Om specialpedagogers mandat för lärmiljö, analys och samordning skärs bort hamnar ansvaret på enskilda speciallärare och klasslärare. Då ökar risken för fler akuta insatser och fler smågrupper utan syfte eller mål, samtidigt som förmågan att förebygga svårigheter tidigt minskar. Vi riskerar att upprepa gamla misstag: grupper startas vars syfte främst blir att hantera elever och där det blir en begränsad insyn i vad som faktiskt görs i grupperna. Det skulle inte gynna elevernas lärande.

Som en specialpedagog uttrycker det för mig på morgonen: ”Vem ska göra det jag gör varje dag?” Det handlar om:

• Datadriven kartläggning och planering av insatsspår
• Samordning mellan elev, lärare, vårdnadshavare och externa aktörer
• Utveckling av lärmiljöer och stöd för elever med npf
• Systematisk uppföljning av insatser hos lärare, speciallärare och EHT

Elever med npf är särskilt beroende av stöd i klassrummet, tydliga strukturer och stabilt ledarskap. Det finns många elever där behovet inte är "träning" vid sidan av, utan fungerande struktur och strategier i sin klass. Dessa elever försvinner inte bara för att specialpedagoger som yrkesgrupp försvinner. Deras stöd behöver planeras, samverkas och följas upp. Vem ska göra det?

På pressträffen beskrivs även att särskilda undervisningsgrupper har ”försvunnit”. Men fakta visar att andelen elever som får särskilt stöd ökar. Särskilda undervisningsgrupper omfattar i dag cirka 16 000 grundskoleelever, och fortsätter att öka. Det är inte ”färre särlösningar”, som påstås på presskonferensen, de blir tvärtom fler för varje dag. Utan specialpedagoger som håller ihop stödkedjan från kartläggning till uppföljning riskerar dessa grupper att bli permanenta väntrum i stället för genomtänkta och tidsatta insatser mot specifika mål.

När regeringen vill ta bort delar i utbildningen till speciallärare som anses ”alltför teoretiska” och ”bredda behörigheten” låter det som att komplexitet är ett problem i sig. Men skolan är komplex. Elevbehov, npf, språk- och läsutveckling, didaktik och lärmiljöer kräver både evidensbaserade metoder i undervisningen och systematik i organiseringen.

Det finns ett oerhört glapp mellan regeringens förenkling och skolans verklighet. Man tycks vilja återgå till 1950–60-talens syn där särskilda metoder skulle fungera på särskilda elever. Den moderna specialpedagogiken handlar om något helt annat: en elev kan i dag få intensiv lästräning av speciallärare, samtidigt som läraren stödjer eleven under ordinarie lektion och skolan säkrar tillgång till mindre grupper med tät uppföljning.

I stället för gedigen analys av skolans behov verkar regeringen basera sin politik på vad som trendar på X (fd Twitter). Att rita om yrkestitlar löser inte resursfrågan, lokalerna, schemat, klasstorlekarna eller rektorernas möjligheter att leda. Regeringen säger att kommunerna får lösa lokalfrågan för fler små grupper, men utan resurser kommer systemet att haverera. Det går inte att utveckla skolan bara genom att byta namn på en yrkesgrupp.

Regeringens skolpolitik har blivit ett spaghettikalas – man slänger reform efter reform mot väggen och hoppas att något fastnar. Femton utredningar senare har jag svårt att se väggen för all pasta. Kanske är det meningen? Och Ironin är slående: de politiker som är ytterst ansvariga för dagens skolsituation ska nu med samma tankesätt lösa problemen.

Om man verkligen vill stödja elever i läsning, skrivning och matematik finns en väg som inte ställer professionerna mot varandra: Fler speciallärare – ja. Men också specialpedagoger som håller ihop kedjan från kartläggning till åtgärdsprogram, uppföljning och förbättringar i lärmiljön. Det är så ett RTI-liknande stödsystem som föreslås i F–3 blir till något annat än ord på papper.

För kalla det vad ni vill, specialpedagog eller speciallärare, inget kommer att förändras om inte skolor får rätt förutsättningar, det vill säga resurser att utföra sitt uppdrag, tid till planering och efterarbete, kompetensutveckling på alla nivåer, god bemanning, statligt ansvar och styrning och utvärdering samt analys av nuvarande insatser. Frågan jag ställer mig är varför vi ska riva i sär ett helhetsupplägg i stället för att säkra dimensioneringen och förbättra villkoren för både elever och lärare i klassrummet?

Hade regeringens pressträff handlat om allt detta hade jag varit den första att ropa hurra!

LÄS ÄVEN

Fohlin: ”Där liberalismen dör föds kontrollstaten”

Sverla: ”Varsågod, Mohamsson – bara att kopiera och klistra in”

Elin Z: ”Bara skollagen står i vägen för M:s drömskola”