Elin Z: ”Ge politikerna åtgärdsprogram, de behöver särskilt stöd!”
Bakgrundsfoto: Adobe Stock, Getty Images
Krönika ”I verkligheten fungerar kombinationen skärm och pärm ypperligt, det finns ingen motsättning mellan ett rofyllt klassrum och trygga relationer, och det fungerar utmärkt att både anpassa i och utanför klassrummet”, skriver Elin Zlatanovski.
LÄS MER Katastrofal skolrapport – nu krävs nationellt npf-lyft
Föräldranätverket Rätten till utbildning redovisar att hela 19 000 elever i Sverige är hemmasittare. Det är ungefär lika många ungar som det bor människor i Nässjö eller i Kristinehamn. Vi pratar alltså inte om enstaka olyckskorpar utan om hela städer av elever som exkluderas från skolan. Enligt tidigare siffror från Karolinska Institutet har 75 procent npf-diagnos.
Det är verkligen infernaliskt oförsvarligt att barn stängs ute. Siffran släpptes nu i september och är både svindlande och tragisk. Men nästan ännu värre är den kompakta tystnad som råder. Visst nämns de exkluderade barnen då och då, liksom i förbifarten. Men så många utestängda barn borde inte bara nämnas i en parentes, de borde vara högsta prioritet. Ramaskri, avgrundsvrål och enade politikerröster i ett unisont rop om att det nu faktiskt får vara nog, vore rimligt. Minst sagt.
Visst nämns de exkluderade barnen då och då, liksom i förbifarten. Men så många utestängda barn borde vara högsta prioritet.
Det tragiska i kråksången är att många av barnen faktiskt känner sig misslyckade och tror att det är fel på dem. Föräldrarna sliter sitt hår och sjukskrivs av utmattning. Skolfolk vänder ut och in på sig själva: otillräckligheten är stundtals så fullständig att problemen skjuts undan när lärare och EHT-personal flyr fältet.
Men sanningen är att varken eleverna själva, föräldrarna eller lärarna egentligen bär ansvaret. Det är inget fel på barnen! Politikernas beslut har skapat den utslagning vi ser i dag.
Därför är det egentligen ren dårskap att vi skriver finurliga åtgärdsprogram för eleverna som inte fått vad de har rätt till och därtill straffats med exkludering. Det är ju för tusan politikerna som behöver åtgärdsprogram och särskilt stöd!
I mitt åtgärdsprogram för behövande politiker rekommenderar jag en anpassad lärmiljö, samtidigit som jag avråder från trånga ekokammare styrda av opinionskluster. Jag propsar på skolbesök ute i landet. Jag kan nämligen sätta min högra hand på att de allra flesta som arbetar på klassrumsgolven primärt inte suktar efter disciplinära befogenheter i no excuse-anda! Folk ute i landets skolor vill hellre ha mindre undervisningsgrupper och högre personaltäthet. Införandet av konsekvenstrappor är förvisso gratis, men riktig kvalitet kostar. Det är ändå märkligt att den poletten aldrig ramlar ner för politikerna. Kanske är regeringen själv i behov av matematikstöd? Ränta på ränta-effekten bör läras ut: den som investerar, vinner också långsiktigt. Skolpolitikerna kan få jobba vidare i smågrupper på detta.
I kunskapskraven för gymnasiesvenskan finns ordet nyansera med. Men hur i gudarnas skymning kan vi hoppas på att tonåringar ska utveckla en sådan förmåga när politikerna inte gör det?
Självklart skulle den viktigaste åtgärden för hemmakämparnas skull handla om ett kostsamt paket där hela EHT, med olika kompetenser, kopplades in. Man skulle ha så mycket resurser att man kunde hålla eleven i handen så länge hen behövde. Under hela skolgången, om så krävdes.
Politikerna rekommenderas också att nyansera sig. I kunskapskraven för gymnasiesvenskan finns just ordet nyansera med. Men hur i gudarnas skymning kan vi hoppas på att tonåringar ska utveckla en sådan förmåga när politikerna själva inte gör det? Allt oftare saknas nyanser i deras resonemang, och falska dilemman presenteras som om de vore sanningar: pärm ställs mot skärm, ordning och reda mot ”flum”, hjälp i klassrummet mot utanför. Och struktur mot no excuse. Och så vidare. En sådan polariserad debatt skadar skolan och barnen.
I den riktiga världen fungerar kombinationen skärm och pärm ypperligt. Det finns ingen motsättning mellan ett rofyllt klassrum och trygga relationer och visst fungerar det utmärkt att anpassa för eleverna under lektionerna och också ge dem stöttning utanför.
Det är ju liksom inte så jädrans komplicerat egentligen: alla elever har rätt till en likvärdig skola, Sverige är ett välfärdsland och har muskler och kosing. Och för de sköra eleverna är en resurstät skola en avgörande livlina! Synd att politikerna varken vågar eller vill föra en ansvarsfull skolpolitik.
LÄS ÄVEN
Elin Z: Bannlys hokuspokus om npf i skolan!
