Specialpedagog-gurun jobbar vidare efter 70

LÄS MER Eva Augustsson: ”Till alla oss som inte räcker till”

Kvällen före vårt möte skickar Eva Augustsson ett sms. Hon erkänner att hon inte riktigt kan stoppa när idéerna kommer. Det är en bild som föreställer fyra väskor – ”de symboliserar olika delar av livet”, förklarar hon.

Den minsta väskan, en röd skotsk­rutig sak, har hon köpt på loppis men liknar den hon hade när hon var liten och gick i skolan och hade hela livet framför sig. Bredvid den finns den ljusa skinnväskan som hon hade när hon var nyutbildad lågstadielärare. Och så den mörkare i konstläder, den hon hade när hon kuskade runt mellan olika skolor som specialpedagog. Den nyaste, en glammigt röd som Eva har nu, har hon fått av sin ena dotter. 

Textmeddelandet rundas av med ett slags programförklaring, med ett av hennes valspråk: ”Använd din fantasi.” 

Hela hon är en västgötsk färg­explosion. Den här dagen på Lärcenter i Falköping är hon det med ett klädesplagg med löv i olika glada kulörer. I våras fyllde hon 70 och fick en hyllningstidning av sina döttrar. På alla bilder i magasinet syns Eva i olika sprakande kreationer, ofta med blommiga detaljer. 

Fotografen kommer med bil från Ulricehamn och … ”Åh, det är ju nästgårds. Där hade jag min första lärartjänst”, säger Eva.

Eva Augustsson föddes den 24 april 1955. Några år senare började hon i en ”bullerbyskola” i Falköping, Rantens småskola.

– När jag kom till skolan kände jag direkt att den var mitt liv. Skolan blev en livslång passion. 

Ja, Eva stannade kvar i skolvärlden. Hon började på Lärarhögskolan i Jönköping 1974, blev lärare och sedan specialpedagog och språk-, läs- och skrivutvecklare.

Eva Augustsson lyser när hon pratar om sitt liv i skolan. Hon talar om tävlingar hon och hennes klasser har varit med i och vunnit, hon berättar om sin egen Kamratposten-vinst när hon vid tolv års ålder fick åka till Dramaten i Stockholm. Det handlar om vikten av att hitta på, om att vara kreativ, måla och skapa. 

Så hejdar hon sig, säger att det låter som om hon bara är en sådan lärare som skojar och hittar på. 

– Det förstår du ju att jag inte är. Jag får erkänna att anledningen till att jag valde att utbilda mig till special­pedagog 1995, efter många år som lärare, var att jag ville gå vidare – att jag inte trodde att jag skulle orka upprätthålla min entusiasm. 

Efter några år som specialpedagog på sin gamla skola, Mössebergsskolan i Falköping, sökte hon sig till Specialpedagogiskt centrum, som hade en övergripande funktion i kommunen. Där började hon 2003 och jobbade i grundskolan och fokuserade mycket på läsandet och skrivandet, fram till 2018. 

– Jag har alltid sett mig som barnets företrädare men mot slutet kände jag mig som en krockkudde som hamnade mellan rektor, föräldrar och lärare. Jag var lugn i det men det tog kraft eftersom det rörde sig om komplicerade inlärningssituationer. 

Eva Augustsson sade till slut upp sig och jobbade sina sista två år på Mössebergsskolan. För henne var det viktiga att föra barnens talan och se till att skolan skötte sig gentemot barnen. 

I det lilla rummet på Lärcenter växlar hon mellan sprudlande glädje och känslosamma, eftertänksamma tillbakablickar. Hon pratar om hur specialpedagogutbildningen och i förlängningen själva yrket har förändrats. 

Frågan man alltid måste ställa sig, menar hon, är: ”För vem gör jag detta?” Och svaret är alltid att det är för barnen, för eleverna. 

– Det specialpedagogiska arbetet har enligt mitt sätt att se det kantrat över till att handla om beteende. Det är naturligtvis en viktig del att barnen ska fungera i skolsituationen men jag menar att det handlar för lite om inlärning och lärande, om kunskapsbiten, säger Eva Augustsson. 

Hon konstaterar att andra yrkesgrupper än tidigare blir special­pedagoger. Det är inte längre enbart lärare som söker sig till yrket. 

– Man måste ha med sig erfarenheten från skolan och därmed redskapen och verktygen. Kan man inte sitt hantverk blir det problem i och för verksamheten. Det genomskådar de erfarna lärarna direkt, om jag inte har en fördjupad kompetens.

Eva Augustsson kopplar sin tankegång till den utbildning hon en gång gick som i sin tur formades av en utredning som gjordes i slutet av 1980-talet. Dåtidens speciallärare visade sig arbeta med samma material som de vanliga klasserna, bara lite långsammare. Utredarna betonade att det behövdes pedagoger med fördjupad kompetens om komplicerad inlärning, lässvårigheter och funktionsnedsättningar som exempelvis syn och hörsel. Specialpedagogernas tjänster skulle inriktas på tre områden, undervisning, handledning och utvecklingsarbete, och utbildningen gjordes om. Eva menar att den första delen inte får underbetonas, och i den mån specialpedagoger arbetar allt mindre direkt med elever går utvecklingen åt fel håll.

Eleven utsattes för överkrav. Då måste jag backa och se var eleven befinner sig. Det har jag tagit med mig till vuxen­utbildningen.

Den 24 april 2020, på sin 65-årsdag, tackade Eva för sig och gick i pension. Eva säger nu att alla tyckte att det var jättekonstigt. Skulle hon inte ens jobba terminen ut?

– Men nej, jag hade bestämt mig. Flaggan i topp och buller och bång. Jag hade stor fest på jobbet och jag tyckte att det var skönt. I tre månader var jag pensionär. Det här var under pandemin – och när hösten kom kände jag att jag fortfarande hade lite kvar att ge. 

Eva Augustsson tog då ett vikariat som specialpedagog på en skola. Högarna med ärenden som inte var åtgärdade var stora och plötsligt var det som att hon kunde andas igen. Sedan ringde telefonen. Det var rektorn på Lärcenter i Falköping, en central enhet för vuxenutbildning, svenska för invandrare och eftergymnasial utbildning. Tanken var att hon skulle hålla i en kurs och åka runt i fem kommuner i Skaraborg. Eva nappade och stortrivdes och när terminen var över fick hon ett erbjudande som hon inte kunde tacka nej till. Trots att hon aldrig arbetat med vuxna elever blev hon lärare i svenska som andraspråk. De senaste två åren har hon haft olika vikariat. 

Frågan har kommit då och då: ”Ska du inte sluta jobba någon gång?” Jo, det ska hon ju. Hela ansiktet skiner upp, rösten blir än mildare. 

– Jag har bara tyckt att det har varit roligt. Man kan inte hjälpa det. 

Ordet roligt säger hon med ett rejält tungrots-r. Eva är ju ändå född och uppvuxen i Falköping, på ”schlätta”. 

Hon konstaterar att hon under sin nya karriär har haft stor nytta av sin kompetens från åren som lärare för de yngre barnen och som specialpedagog. För hon är väldigt tydlig. När hon uttalar ordet tydlig, och tittar mig rakt in i ögonen, är hon tydligare än någonsin.

– Mycket handlar om att lägga sig på rätt nivå, om att eleverna, vuxna eller inte, ska förstå. När jag jobbade på Specialpedagogiskt Centrum skulle det ofta, tillsammans med andra yrkesgrupper, göras tester och det pratades mycket om att vi skulle använda oss av åldersadekvata texter.

Det de såg var till syvende och sist att texterna var för svåra för eleverna det handlade om, i till exempel årskurs åtta. Då fick hon alltid höra att nog skulle de kunna läsa dessa åldersadekvata texter. 

– Men eleverna var ju inte där, de kunde inte läsa och förstå de texterna. Eleven i fråga visste om det, lärarna också. Testerna visade bara att nivån var fel, att det var för svårt. Eleven blev utsatt för överkrav. I den situationen måste jag backa och se var eleven befinner sig. Den insikten har jag tagit med till vuxenutbildningen, betonar Eva Augustsson och fortsätter:

– Risken finns att det eleverna här läser går över huvudet, och de vågar inte riktigt fråga. När jag kom hit och såg vilken litteratur de hade blev jag nästan provocerad. Så jag bytte ut den mot texter med ett annat tilltal. Det var gammaldags svenska med svåra ord som en vanlig högstadieelev skulle ha svårt för. Jag tycker inte att det är rätt mot eleverna.

Att hon har haft stor nytta av sina många år i den svenska skolan, det vill hon understryka. Likaså att en av hennes styrkor är förmågan att skapa kontakt med eleverna och att bygga förtroende. När Eva sagt detta tystnar hon en stund och konstaterar sedan med ett stort leende att hon nog varit alldeles för snäll.

LÄS ÄVEN

Eva Augustsson: ”Du måste vara där eleven är”

Eva Augustsson: Botten ur! Det finns inga pedagogiska loppisfynd

Eva Augustsson: Det duger inte att bara bolla tillbaka