LÄS MER Fohlin: ”IQ ska inte avgöra vem som får vara med”

Varför ska elever bära skolans brister?

Nytt år, och jag är tillbaka med mina varför. Inte för att ifrågasätta för sakens skull utan för att förstå vad våra val i skolan faktiskt leder till.

Under slutet av 2025 fick begreppet gråzonsbarn stort utrymme i skoldebatten. I artiklar, krönikor och samtal beskrivs elever som inte riktigt passar in i de stödstrukturer vi har byggt – elever som inte når målen som förväntat, men som heller inte självklart ryms inom befintliga kategorier.

Jag vill stanna upp vid det begreppet. Varför vi över huvud taget använder det.

Barn är inte gråzoner

Barn lever inte i gråzoner utan i samma verklighet som alla andra – i klassrum, relationer, undervisning och strukturer som antingen skapar förutsättningar för lärande eller bygger hinder. När vi börjar tala om elever som gråzoner förskjuter vi nästan automatiskt fokus från verksamhetens ansvar till individens brister.

I praktiken handlar resonemangen ofta om organisation: var ska eleven vara, vilken insats är möjlig, vilket sammanhang är minst otillräckligt? Men när frågorna formuleras så hamnar analysen av undervisning, lärmiljö och strukturer lätt i skymundan.

Gråzonen uppstår i mötet – inte i barnet

Elevers svårigheter uppstår sällan i ett vakuum. De formas i mötet mellan undervisningens utformning, skolans krav, relationer och sammanhang. Ändå återkommer beskrivningar av vissa elever som svåra att placera eller svåra att nå. Ofta följs detta av förslag om sortering: nya grupper, nya rum, nya kategorier.

Det är sällan illvilja som ligger bakom. Ofta handlar det om press, stora elevgrupper och brist på tid, ekonomi och kontinuitet. I den verkligheten blir gråzonen ett sätt att sätta ord på något som inte fungerar – utan att förändra det som faktiskt orsakar svårigheterna.

Ett svårt uppdrag – på riktigt

Skolans uppdrag är komplext. Att möta elever med olika behov och livsvillkor kräver kompetens, samarbete och uthållighet. Gråzonen uppstår ofta där uppdraget blir som mest krävande: när undervisningen ska rymma många elever med olika behov, när elevhälsans arbete blir mer åtgärdande än förebyggande och när stöd kommer sent eller villkoras av kategorier.

Problemet är inte att svårigheterna finns.

Problemet uppstår när svaret blir att flytta, sortera eller sänka förväntningar – i stället för att utveckla undervisning och strukturer.

När förväntningar formar verklighet

I samtal om gråzonsbarn återkommer frågan om förväntningar. Våra föreställningar om vad elever förmår, och vad de förväntas nöja sig med. Förväntningar formar verklighet. När ribban ligger lågt riskerar det att normaliseras.

Det är här gråzonen blir särskilt problematisk: när den inte bara beskriver en svårighet, utan också legitimerar låga ambitioner. När förståelse riskerar att glida över i uppgivenhet.

Från gråzon till ansvar

Gråzonen försvinner inte genom nya etiketter eller hårdare krav på eleverna. Den minskar när vi investerar i undervisningens kvalitet, professionell kompetens och tillgängliga lärmiljöer. När elevhälsa, undervisning och ledning hålls samman i ett gemensamt ansvar.

Barn ska inte bära skolans brister.

Det är inte deras uppgift att få systemen att fungera.

En önskan inför 2026

I stället för ännu en ny etikett eller reform – varför inte bara fortsätta bygga skolor som gör lärande möjligt även när det är svårt?

Jag önskar att de som arbetar i skolan ges faktiska förutsättningar att möta olikheter – i form av tid, kompetens, resurser och organisatoriskt stöd. För utan sådana förutsättningar riskerar kraven att återigen vältras över på eleverna.

Detta så att fler elever får studera i medvind. Alla elever ska studera i medvind.

I grunden handlar detta om människosyn. Om hur vi ser på elever i skolsvårigheter – och på skolsvårigheter i sig. Det handlar om elevsyn. Och om vilket ansvar vi är beredda att ta som vuxna.

LÄS ÄVEN

”Relationer står inte i vägen för kunskap utan bär den”

”Rädda sexualundervisningen!”

”Elevinflytande är inget hot utan ett stöd för lärarrollen”

Obs-debatten: ”Vi vuxna måste jobba ihop – inte sortera ut elever”