Davor Delic: Skolpolitiken vill inte höra skolans verkliga berättelser
Krönika Specialläraren Davor Delic vill att vi börjar fundera över ”glappet mellan den skola som reformeras och den skola som faktiskt finns”.
Davor Delic: Skolpolitiken vill inte höra skolans verkliga berättelser
LÄS MER ”Vem är idealeleven?”
Över 700 personer från skolans värld hörde av sig på några dagar. De efterfrågar inte fler regler – men bättre förutsättningar. Ändå fortsätter skolpolitiken att röra sig i en annan riktning.
Jag tänker ofta på det glappet. Har du funderat på det? Mellan det som sägs om skolan och livet som levs i den.
I december 2025 auktionerade utbildningsministern ut en dag med sig själv till förmån för Musikhjälpen. Det väckte en idé. Läraren Maria Wiman startade en insamling för att vinna auktionen. På bara några dagar samlades över 120 000 kronor in.
Varför engagerade sig så många så snabbt? Kanske för att behovet av att bli lyssnad på redan fanns där. Kanske för att få berätta om nyanserna i verkligheten. Oavsett vilket var nog en tanke hos många att överbrygga just det där glappet – att få en beslutsfattare att på riktigt komma nära skolvardagen.
Varje reform bygger på en problemformulering. Ser vi brist på disciplin bygger vi mer kontroll. Men ser vi brist på förutsättningar behöver vi göra något annat.
Och berättelserna kom. Över 700 mejl på kort tid. Lärare, förskollärare, speciallärare, fritidslärare, forskare, elever, studie- och yrkesvägledare, skolbibliotekarier, vårdnadshavare och många fler. Olika röster – men med ett gemensamt innehåll: nakna, ofiltrerade berättelser från skolans vardag som resulterade i två omfattande böcker. Dessa har skickats till landets beslutsfattare. En bild av skolans verklighet, formulerad av dem som lever i den just nu.
Jag har läst dem. Har du? Det är svårt att känna igen deras skola, verklighetens skola, i den politiska debatten. Där dominerar en annan problemformulering. Fokus ligger på ordning, disciplin, straff och kontroll. Mobilförbud, skärpta regler och »No excuses”-inspirerade modeller lyfts fram som lösningar.
Jag kan förstå ambitionen. Men det är inte det som efterfrågas i skolans egna berättelser.
Vi vet att de elever som faller ifrån sällan gör det för att det saknas regler. Vi vet att långvarig frånvaro ofta föregås av stress, upprepade misslyckanden och brist på stöd. Vi vet att det som ibland beskrivs som ovilja i själva verket är en signal om att något inte fungerar. Och vi vet att när stödet sätts in för sent, eller inte alls, påverkas inte bara lärandet utan också självkänslan och tilliten.
Detta är också vad som återkommer i berättelserna.
Inte en brist på regler utan en brist på tid och resurser. Berättelserna ger bilden av en profession som vet vad som behövs men som inte ges möjlighet att göra det.
Här blir glappet tydligt mellan den skola som reformeras och den skola som faktiskt finns.
Jag tänker på ett seminarium i riksdagen i oktober som jag deltog på om barn och självmord. Det som stannade kvar var inte statistiken – i sig svår att ta in – utan berättelserna om barnen. Och särskilt berättelsen om en tolvårig flicka och orden från hennes kamrater: ”Vad mer ska krävas för att ni ska fatta?”
Det är en fråga som är svår att värja sig mot. För vi vet redan mycket. Vi ser signalerna. Vi möter eleverna varje dag. Ändå tycks vi agera som om vi väntar.
Alla beslutsfattare fick också boken ”Flickan i korridoren” – ännu en verklighetsnära skildring från skolans vardag.
Nu kan ingen säga att vi saknar berättelser.
Skolan är komplex. Det finns inga snabba lösningar. Och kanske är det också det som är det fina – att den kräver tid, relationer och förståelse. Mänsklig närvaro i varje möte.
Just därför blir det problematiskt när enkla svar får styra. Varje reform bygger på en problemformulering. Ser vi brist på disciplin bygger vi mer kontroll. Men ser vi brist på förutsättningar behöver vi göra något annat. Och vad händer med en verksamhet och en yrkesgrupp när riktningen ständigt förändras? När nya lösningar avlöser varandra innan de gamla ens fått fäste?
De 700 berättelserna är inget ett särintresse, de är ett underlag för den som vill skapa problemformuleringar som talar skolans språk i stället för skolpolitikens.
Därför återvänder jag till frågan: Har du funderat på det glappet?
LÄS ÄVEN
”Sluta prata ’gråzoner’ – barnen ska inte bära skolans brister”
