LÄS MER Fohlin: ”Där liberalismen dör föds kontrollstaten”

En välbekant scen upprepar sig i den svenska skoldebatten:

Någon presenterar en idé om strängare disciplin som om den vore ny, djärv och nödvändig.

Någon annan protesterar.

Och däremellan uppstår ett tomrum där erfarenheter från vår historia borde finnas – men lyser med sin frånvaro.

Låt oss fylla det tomrummet. För ju längre man går tillbaka i den pedagogiska traditionen, desto tydligare blir det: frågan om disciplin och ordning är inte ny. Det nya är att vi tycks ha glömt vad tidigare generationer redan har lärt sig.

Vid sekelskiftet 1900 levde skolan nära en äldre auktoritär tradition. Aga, tillrättavisningar och skam var vardag. Ändå är det slående hur tidigt motståndet kom inifrån själva folkskolepedagogiken.

Carl Olof Arcadius (1849–1921) och Alf Hildinger (1890–1980) skrev handledningar för folkskolan, bland annat om disciplin och aga. Inte ovanliga metoder på den tiden. Men Arcadius var tydlig: straff kan skapa ”slavisk lydnad", men den duglige läraren är inte den som straffar mest utan den som gör straffet överflödigt. Redan 1915 sammanfattade han att många barn kom från svåra hemförhållanden och att ytterligare bestraffning bara lär dem mer våld. Han var inte en progressiv drömmare från 2020-talet utan en stram folkskollärare som verkade i en tid då aga var fullt lagligt.

Tio år senare, 1925, satte Hildinger fingret på något som aldrig varit mer relevant:

"En blind lydnad, som egentligen vilar på fruktan för straff, hindrar också en verklig utveckling av alla goda egenskaper. Den, som talar sanning endast därför att han får straff, kommer utan betänkande att ljuga hur mycket som helst, så snart han anser sig skyddad för straffet."

Hundra år sedan. Och det beskriver med kuslig precision varför straffbaserad disciplin är kontraproduktiv. Rädsla formar inte karaktär. Den formar strategier för att undvika obehag.

Forskning bekräftar att det som visar sig verksamt för studiero inte är hårdhet och fokus på regelefterlevnad utan tydliga förväntningar, positiva relationer, elevdelaktighet och uppföljning.

Hildinger och Arcadius var inte ensamma. Ellen Key hade redan 1900 proklamerat ”barnets århundrade” och vänt sig mot en skola som formade barn genom tvång. John Dewey skrev att disciplin måste växa ur samarbete och gemenskap, inte pressas på av läraren via ett mekaniskt system. Deras tankar var enkla men radikala – ett barn som lär sig att följa order lär sig inte att tänka.

Efter andra världskriget stod det klart att skolan behövde ett nytt uppdrag. 1946 års skolkommission, med Tage Erlander och Alva Myrdal, slog fast: ”Skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor.” Detta var alltså inte en fotnot utan själva grunden för den nya enhetsskolan. Kommissionen gjorde dessutom en avgörande skillnad mellan yttre och inre ordning, och slog fast att en disciplin som växer ur samarbete och självkontroll är mer värdefull än en som vilar på lärarens maktutövning.

Vad är då No Excuses-modellen om inte ett auktoritärt förhållningssätt till barnets utveckling? Lydnad, rigid kontroll av beteenden, konsekvenser utan undantag. Kommissionens ledamöter hade sett vart ett sådant ideal leder till när de skalas upp från enskilda klassrum, till skolnivå och samhället i stort.

Samma tanke stannade kvar hela vägen in i Lgr 80. I denna läroplan formuleras en mening som borde sättas upp på väggen varje gång någon vill sälja in lydnad som en universell pedagogisk lösning:

"Människans etiska utveckling främjas aldrig av blind lydnad."

Lgr 80 betonade att regler bör utformas gemensamt och utvärderas av elever, lärare och föräldrar tillsammans. Det är svårt att tänka sig en tydligare kontrast mot en skola byggd på maktutövning.

En verksamhet finns det förstås i samhället som kräver blind lydnad. Det är inte skolan. Det är inte försvaret, som sedan länge övergett kadaverdisciplin. Nej, jag pratar inte ens om våra fängelser. Utan om de kriminella gängen. Där premieras det att lyda utan att tänka. Där straffas den som ifrågasätter ledaren.

Just därför borde skolan vara dess raka motsats.

Risken med en sträng skola är inte bara att några barn blir rädda. Den är större. Barn lär sig att ljuga för att undgå straff. De lär sig att dölja, spela teater och försöka läsa av vuxnas humör i stället för att utveckla eget omdöme. De lär sig att bli ögontjänare. De lär sig att lydnad belönas mer än eftertanke, att ange kamrater kan vara smartare än att stå upp för dem, att ansvar inte är något man tar utan något man undviker att bli träffad av. De lär sig att anpassa sig till den som har makt, oavsett om den makten är rättvis.

Inget av detta bygger demokratiska medborgare. Det bygger överlevare i auktoritära strukturer.

I en sträng skola lär sig barn att ljuga för att undgå straff. De lär sig att dölja, spela teater och försöka läsa av vuxnas humör i stället för att utveckla eget omdöme. De lär sig att bli ögontjänare.

I debatten ställs ofta frågan att vi måste välja: ordning och reda eller frihet utan regler. Detta är en falsk dikotomi. Den svenska skolans bästa tradition har aldrig handlat om gränslöshet. Den har handlat om balansen mellan tydliga vuxna och tänkande elever. Mellan höga krav och mänsklig värdighet. Mellan struktur och ansvar.

Modern forskning bekräftar det. Det som visar sig verksamt för studiero är inte hårdhet och fokus på regelefterlevnad utan tydliga förväntningar, positiva relationer, elevdelaktighet och regelbunden uppföljning. Gemensamt framtagna regler skapar starkare förankring än regler som trycks ner uppifrån.

Härom kvällen såg jag filmen ”Ciderhusreglerna”. I sovhuset hänger en lista med regler på väggen, en av dem är att ingen får sitta på taket. Ingen vet vem som skrev reglerna eller varför de finns. I slutet av filmen sitter alla på taket tillsammans, och det är där gemenskapen bildas. De kommer fram till en enda regel: de ska finnas där för varandra. Regler blir meningsfulla först när de växer ur en gemenskap, inte tvärtom.

Det är också därför dagens exempel blir så talande. Bodaskolan F–6 i Borås har infört delar av ett No Excuses-inspirerat arbetssätt. I Kalix infördes tidigare Susanne Normans metod med "schyssta konsekvenser". Där kom sju anmälningar till Skolinspektionen och en till JO. Föräldrar berättade om barn med npf som hölls fast fysiskt och drogs ut ur klassrum. Metoden stoppades. Östhammars och Haparandas kommuner avblåste sina planerade införanden.

Mönstret är inte unikt. När lydnad får ett egensyfte och avvikelser möts med straff drabbas de utsatta barnen hårdast. Barn med funktionsvariationer och svåra hemförhållanden, barn som bär på mer än de borde behöva bära. Inte för att personalen vill skada. Utan för att systemet gör det.

Vi kan inte skapa en skola som skadar barn och sedan kalla det ordning. Vi vet i dag vad som funkar bättre. Arcadius visste det 1915. Hildinger visste det 1925. Skolkommissionen visste det 1946. Lgr 80 slog fast det på 80-talet. Forskningen bekräftar det alltjämt.

Lärdomen är inte att ordning är oviktig i skolan, men att ordning som bygger på rädsla blir dyrköpt. Den kan ge tystnad, men inte tillit. Foglighet, men inte ansvar. Kontroll, men inte karaktär.

Att gå framåt är inte att återvända till den gamla drömmen om blind lydnad. Det är att hålla fast vid något svårare och bättre: en skola där barn inte kuvas till lydnad utan växer in i ansvar.

LÄS ÄVEN

”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”

Varför vill vi sätta dumstrutar på elever igen?

Fohlin: ”Nu måste grälet om skolan få ett slut”