Fohlin: ”Gör skolan lite mindre skit för någon redan i morgon!”

LÄS MER Fohlin: ”Detta är min dröm om skolan”

Det börjar en helt vanlig tisdag efter lunch, i korridoren utanför sexornas klassrum. Det är stimmigt, mitt i den där speciella mellantiden när ingen riktigt vet om det är rast eller lektion. Dörren slås upp, stolar skrapar mot golvet, en elev kommer ut med huvan uppdragen, blicken i golvet och ett hopknycklat papper som kastas mot papperskorgen. På väg förbi mig säger eleven lågt till mig:

”Skolan är skit.”

Det går att tolka som respektlöst. Ännu en trött tonårskommentar i mängden, ett bevis för att eleverna saknar ansvar. Det är också så vi ofta förväntas att tolka det i en skoldebatt som pratar om ordning, skärpta regler och hårdare tag.

Jag plockar upp pappret och rätar ut hörnen. Först tre ofärdiga meningar. Sedan så hårt skrivet att en reva har bildats i mitten: ”Jag fattar 0!!”

Det skaver i mig. Jag ser inte en elev som ”uppför sig illa”, jag ser en elev som har gett skolan många chanser, även den här dagen, och kommit fram till att det ändå inte håller. Skolan har blivit skit.

Vi kan låta vår oro styra vår elevsyn, eller så vi kan låta hoppet göra det.

När jag pratar med läraren ligger fokus någon helt annanstans. Oron handlar om resultat, om betyg, om att lektionen havererade i slutet och om hur stöket sprider sig. Allt det är på riktigt. Undervisning – en grupp stimmiga sexor en tisdag efter lunch – är svårt. Kraven på oss lärare är många: dokumentation, betygssättning, individanpassning, föräldrakontakt, uppföljning. Det är inte konstigt att det känns överväldigande.

Men någonstans i mötet mellan ”skolan är skit” och lärarens upplevelse av ett stökigt pass kan det vara läge att väcka frågan om elevsyn.

Ser vi på eleven som någon som ”alltid varit sån”? Eller som någon som just nu har gett upp hoppet om att skolan kan vara en plats där hen kan lyckas?

Ser vi utbrottet som ett ordningsproblem, som att det har med lathet eller bristande respekt att göra? Eller ser vi det som ett nödrop från någon som inte längre orkar bli påmind om alla gånger hen inte räckt till?

Det är här, tror jag, som en av de stora skiljelinjerna i dagens skola går: mellan skolans krav och elevernas verklighet.

Vi arbetar i ett system där kraven staplas ovanpå varandra – kunskapskrav, frånvarostatistik, kvalitetsmått, resultatuppföljningar och terminsprognoser. Samtidigt möter vi barn och unga som bär på en helt annan måttstock. För dem handlar skoldagen om de ska orka ta sig dit. Vem blir jag i andras ögon om jag misslyckas igen? Är det ens lönt att försöka?

Mitt i allt detta pratar vi om elevens ansvar. Det ska vi göra. Men ibland använder vi just ”elevens ansvar” som ett sätt att slippa reflektera över vårt eget ansvar som skola.

Det är lätt att tänka att allt skulle lösa sig bara eleverna skärpte sig, hemmet tog sitt ansvar och alla förstod allvaret. Vi pratar om våra elever, ofta varmt, men ändå som om deras inre liv inte riktigt hör ihop med undervisningen. Som om det som händer i klassrummet vore det enda som räknas och resten av deras liv pågår någon annanstans.

För mig handlar elevsyn om att vägra acceptera den uppdelningen.

En elev är inte sitt schema, sina betyg eller sitt åtgärdsprogram. En elev är en människa med egna tankar, erfarenheter och känslor. Och de läser av oss vuxna hela tiden. Vad är det vi tänker när vi ser på dem? De hör våra suckar. De lyssnar efter hur vi pratar om dem i lärarrummet. De följer hur vi beskriver deras misslyckanden och framgångar. De märker om vi innerst inne tänker ”det här kommer nog aldrig gå” eller ”det här blir svårt, men vi tar det tillsammans”.

Vi lever i en skolvardag alltmer präglad av oro. Lärare oroar sig för att inte räcka till, för att inte hinna, för att eleverna inte ska nå målen. Elever oroar sig för att inte duga, inte få betygen, inte komma in på gymnasiet, inte lyckas i en allt oroligare omvärld. Rektorer oroar sig för statistik, jämförelser och skolval. Föräldrar oroar sig för att deras barn inte blir sedda, eller blir sedda på fel sätt.

När oron tar över sänker vi alla blicken. Då ser vi hellre brister än möjligheter. Ett stödmaterial från kollegan kan ses som kritik i stället för hjälp, elevers beteenden som attacker i stället för bra information. Då söker vi snabba lösningar och konsekvenser i stället för att ställa den svåra frågan om hur vi kan göra skolan mer hållbar.

Vi måste våga trotsa oron och prata mer om hur vi ser på våra elever. Inte som en snygg formulering i en likabehandlingsplan utan som något vi faktiskt känner i magen när vi står där i korridoren och hör att ”skolan är skit”.

Skolan behöver vara en arena för hopp. Både för oss vuxna och för våra elever.

Att vara hoppfull betyder inte att vi slutar ställa krav. Tvärtom. Men kraven måste gå att nå. Vägen dit kommer alltid att vara kantad av både lyckade och misslyckade försök. Hoppet föds när en elev märker att ansträngning spelar roll, att någon vuxen ser de där små, små stegen som ingen annan hade märkt. Hopp föds när vi inte stänger dörren efter en stimmig lektion eller en flyktig kommentar i korridoren utan orkar stanna kvar i relationen.

Tillbaka till eleven den här tisdagen efter lunch. Tjugo minuter senare ser jag hen i korridoren. Vi lutar oss mot väggen, bredvid varandra. ”Du, det där du sa förut, att skolan är skit. Hur menar du?” frågar jag. ”Att jag är skit. Jag är värdelös”, svarar eleven. Jag frågar när det känns som allra värst, och eleven svarar: ”När jag försöker och det bara blir fel.”

Jag nickar, säger att jag förstår, och eleven frågar: ”Kan du följa med mig på nästa lektion?” ”Visst”, svarar jag – och hoppet tänds på nytt. Direkt. Bara av detta lilla.

Sådana här samtal löser inte de strukturella problemen. De skriver inte om styrdokumenten eller trollar bort lärarstressen. Men de säger till eleven: Din upplevelse spelar roll. Du är en människa och vi vill att du ska lyckas.

Vi som arbetar i skolan behöver påminna oss om varför vi en gång gick hit. Inte var det väl för att bara förmedla stoff och fylla i matriser? Utan för möjligheten att göra verklig skillnad i andra människors liv. Det är slitigt, ibland nästan omöjligt. Och vi lärare kommer att fortsätta göra misstag, tappa humöret och välja fel strider. Dessutom kommer vi även i framtiden gå hem med den där gnagande känslan av att lektionen inte blev som vi tänkt.

Men mitt i allt detta har vi ett val. Vi kan låta vår oro styra vår elevsyn, eller så vi kan låta hoppet göra det.

Kanske kan vi, ett litet steg i taget, göra skolan lite mindre skit för någon redan i morgon.

LÄS ÄVEN

”Läraren sa att jag aldrig skulle bli något”

Så bygger rastverksamhet skolhälsa

”Relationer står inte i vägen för kunskap utan bär den”