Niclas Fohlin: ”En epidemi i skolan – nånannanismen sprider sig”
Krönika ”När vi tappar den gemensamma tron på att vi kan påverka våra elever i en positiv riktning slutar vi att försöka”, varnar specialläraren Niclas Fohlin.
Niclas Fohlin: ”En epidemi i skolan – nånannanismen sprider sig”
LÄS MER ”Då kan vi inte skylla på elevernas brister – vad är det JAG missar? ”
Jag är inte det som hänt mig – jag är det jag väljer att bli”, skrev Carl Jung. Det är ett obekvämt påstående. Inte för att livet är enkelt utan för att det lämnar så lite utrymme för den bekväma flykten: att någon annan än vi själva bär ansvaret.
I skolans korridorer sprider sig en epidemi. Jag kallar den nånannanism. Symtomen är lätta att känna igen. Det är elevens fel. Föräldrarnas fel. Samhällets fel. Skolsystemets fel. Skolledningens. Kommunens. Politikernas. Om bara klasserna var mindre. Om bara resurserna var fler. Om bara elevhälsan fungerade. Om bara, om bara, om bara.
Missförstå mig rätt. Förutsättningar spelar roll. I en tid av politiska svängningar är det både nödvändigt och viktigt att lyfta strukturella problem. Skolan måste utvecklas och leva med sin samtid. Samtidigt märker jag hur nånannanismen sprider sig som vinterkräksjukan när vi börjar tro att alla lösningar ligger utanför oss själva.
Det är elevens fel. Föräldrarnas fel. Samhällets fel. Skolsystemets fel. Skolledningens. Kommunens. Politikernas. Om bara klasserna var mindre. Om bara resurserna var fler. Om bara elevhälsan fungerade. Om bara, om bara, om bara.
Problemet är att även om politiken vänder och organisationen ritas om är det fortfarande vi som är närmast eleverna som behöver genomföra förändringarna. Vi kommer att vara de som behöver ta de kloka besluten. Hur vi möter en elev som går i affekt. Hur vi bygger struktur utan att skapa skam. Hur vi håller ihop en klass där rollerna låst sig. Hur vi undervisar när ork, språk och trygghet inte är på plats. Den sortens beslut kan inte delegeras bort. De sker i vår vardag, i mötet mellan oss.
I forskningen finns ord för detta. Bandura kallar det för locus of control: var vi upplever att kontrollen finns, hos oss själva eller utanför? De som lägger kontrollen utanför sig själv tenderar att ge upp snabbare. De som själva upplever sig ha handlings-utrymme försöker igen, också när det är svårt. Närbesläktat är self-efficacy, tron på den egna förmågan att göra skillnad. I flera metastudier lyfts dessutom -collective teacher efficacy, lärares gemensamma tilltro till att de tillsammans kan påverka elevers lärande, som en av de absolut starkaste faktorerna kopplade till elevresultat, starkare än socioekonomiska faktorer.
Det är här nånannanismen blir farlig. Den stjäl handlingsutrymme. Den får oss att se oss själva som passiva mottagare, snarare än som medvetna och aktiva yrkespersoner. Och när vi tappar den gemensamma tron på att vi kan påverka våra elever i en positiv riktning så slutar vi försöka. Då riskerar vi att bli en skola som väntar, snarare än en skola som agerar.
Det finns botemedel. Träna på att se det som fungerar. Lyft de små handlingarna. ”Se där – du gjorde det där, och då gick det bättre!” Det påminner oss om att det alltid är värt att försöka igen, med en ny elev, en ny lektion, eller varför inte en omstart efter lovet?
Som Astrid Lindgren sa: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Kanske gäller det även oss som arbetar i skolan. Kärlek som i att agera. Ta ansvar. Vara modig. Orka hålla ut. Det är inte någon annans uppgift. Det är vår.
LÄS ÄVEN
”Stödreformen är ett luftslott – elever slås ut”
