Niclas Fohlin: ”Diagnossjukan är elefanten i klassrummet”
Krönika ”Problemet är inte diagnoserna i sig, problemet är när diagnosen får ta över som förklaring även när det handlar om lärmiljö, relationer, tempo, stress och höga krav”, skriver specialläraren Niclas Fohlin.
Niclas Fohlin: ”Diagnossjukan är elefanten i klassrummet”
LÄS MER ”Läraren sa att jag aldrig skulle bli något”
Jag blev lärare för att hjälpa barn att växa. För att göra dem starkare, modigare och mer förankrade i sig själva och i världen. Inte för att pressa dem genom en allt trängre mall. Inte för att få dem att tro att deras värde avgörs av hur väl de fungerar i ett skolsystem som blivit allt sämre på att rymma mänsklig mångfald. Och verkligen inte för att medikalisera det som ofta är helt normal variation.
Det är kanske därför den här frågan skaver i mig. För det finns en elefant i den svenska skolan, och den växer varje år. Vi talar gärna om stöd och om alla elevers rätt att lyckas. Men samtidigt har vi ett allt snävare ideal för hur en elev ska vara. Eleven ska vara lagom stilla, lagom fokuserad, socialt smidig, känslomässigt reglerad, uthållig och flexibel, och gärna lära sig i samma takt som alla andra. När fler och fler barn inte passar in i den mallen frågar vi alltför sällan om det är mallen som blivit för trång. I stället frågar vi vad det är för fel på barnet.
Det är inte barnen det är fel på. Det är vi i skolan som sytt skjortan för trång.
Häromdagen dök Sir Ken Robinson upp i mitt flöde. Han skulle ha fyllt 76 i onsdags, och jag mindes direkt hur jag en gång under lärarutbildningen lyssnade på honom. Det han sa har stannat kvar. Skolan riskerar att bli en fabrik, där vi försöker forma barn efter samma mall, få dem att tänka likadant, röra sig likadant och ta sig fram i samma takt. Men barn är inte produkter på ett löpande band. Vårt uppdrag kan inte vara att få fram så lika elever som möjligt. Det borde vara att varje unge får lämna skolan med känslan av att kunna göra skillnad, i världen och i sitt eget liv.
Där börjar också min oro över den diagnosjakt som vuxit fram i skolan. Jag skriver inte detta vårdslöst. För den enskilda individen kan en diagnos vara en lättnad, ibland en ren befrielse. Den kan ge språk åt åratal av misslyckanden, skam och självanklagelser. Den kan hjälpa både barn och föräldrar att förstå varför något skaver. Det ska vi ha respekt för. Men för skolan måste vi våga ställa en svårare fråga: varför är vi så snabba att vilja förklara allt fler barns svårigheter med diagnoser? Adhd, trotssyndrom, dyslexi, autism, språkstörning. Under de senaste decennierna har diagnoserna blivit fler, utredningarna läggs på hög och allt fler elever beskrivs som att de inte passar in. Men det är ju inte barnen det är fel på. Det är vi i skolan som sytt skjortan för trång.
Problemet är inte att diagnoser finns, problemet är när diagnosen får ta över som förklaring också när svårigheterna handlar om lärmiljö, relationer, tempo, stress och höga krav.
Samtidigt går det inte att blunda för utvecklingen. Socialstyrelsen har visat att andelen barn och unga som fått en adhd-diagnos ökade med uppemot 50 procent mellan 2019 och 2022. Myndigheten har också visat att autismdiagnoser ökat kraftigt mellan 2010 och 2023. När sådana ökningar sker måste vi våga ställa den obekväma frågan: Vad är det egentligen vi håller på att diagnostisera? Barnens svårigheter, ja. Men också vår egen oförmåga att skapa skolmiljöer där fler barn kan lyckas.
Här tycker jag att Gert Biesta sätter fingret på något avgörande. När skolan börjar styras av det som är lätt att mäta, förskjuts också vår bild av vad god undervisning är. Plötsligt är det inte längre det som vi värderar som får plats, utan det som enklast kan räknas, jämföras och redovisas. Och där någonstans tror jag att mycket går snett i vår syn på barn. När skolan blir besatt av betyg, screeningar, indikatorer och avvikelser, då blir eleven ett objekt som ska förklaras, kategoriseras och korrigeras. Inte en människa i relation till världen, utan ett ärende vi ska hantera. Biesta påminner oss också om att utbildning inte bara handlar om kvalificering , dvs kunskaper och färdigheter, utan lika mycket om subjektifiering: om att bli någon, träda fram som människa och leva tillsammans med andra.
Och just därför blir jag allt mer tveksam till skolans del i diagnosjakten. För vad tänker vi egentligen att alla dessa utredningar ska hjälpa med i skolan? När en elev har svårt behöver eleven vårt stöd. Det betyder god undervisning, särskilt stöd, guidning, avlastning, relationellt arbete, anpassningar och regelbunden uppföljning. Inget av detta kräver en diagnos. Ändå visar Skolverkets rapporter att diagnoser fortfarande har stor betydelse för om eleverna får anpassningar eller särskilt stöd. Där har vi ännu en elefant i rummet.
Det är här jag gång på gång undrar om vi inte lagt enorma resurser på att beskriva barns svårigheter, men alldeles för lite på att faktiskt förändra det stöd vi ger dem. Jag har under min yrkesutövning läst hundratals medicinska utredningar. Tusen och åter tusen arbetstimmar har lagts av högutbildad personal på att beskriva barns svårigheter i detalj. Ofta är utredningarna välgjorda. Ofta innehåller de kloka rekommendationer. Men vad händer sedan? Hur ofta följs dessa rekommendationer upp på riktigt? Och hur ofta ställer vi inte bara frågan om barnet har fått en diagnos, utan också om livet i skolan faktiskt blivit bättre? En utredning får aldrig bli ett frikort för skolan att tänka: “Jajamen, nu är något gjort.” Den måste vara början på något bättre.
För vissa familjer är diagnosen helt avgörande. Men det betyder inte att skolan ska hetsa på varje rörelse i riktning mot ännu fler utredningar, ännu tidigare kartläggning, ännu fler etiketter.
Här ekar också Ivan Illich i bakhuvudet, med sin varning för hur moderna samhällen lätt förväxlar behandling med hjälp. Översatt till skolans värld blir frågan enkel: Har vi börjat förväxla utredningar med stöd? Har vi börjat tro att något är mänskligt hanterat bara för att det är professionellt beskrivet?
Vi lever i mätningarnas tidsålder. Smartklockor säger när vi ska röra oss. Appar visar hur vi sover. Algoritmer berättar vad vi ska titta på, köpa, känna och reagera på. Vi mäter steg, puls, skärmtid, resultat, trivsel, närvaro och avvikelser. Men mäter vi det som verkligen betyder något?
Känner du att ditt liv är meningsfullt? Finns det någon som saknar dig när du är borta? Har du en vän att ringa efter en tung dag? Jag tror att vi i allt högre grad mäter det som är lätt att mäta och samtidigt glömmer det som gör oss mänskliga. Och ja, jag undrar om inte skolan har smittats av samma sätt att tänka.
Medicinering kan lätt bli ett sätt att normalisera och korrigera barnets rörelser, handlingar och yttranden. Att processen så ofta tar sin början just i skolan säger något väsentligt om skolans roll. Mattias Nilsson Sjöberg, fil.dr i pedagogik, har argumenterat för att adhd-diagnosen, hur rimlig den än kan framstå, bygger på en inadekvat kunskapsgrund och på sikt riskerar att passivisera och stigmatisera snarare än att befria. Det är en obekväm tanke. Men den förtjänar att tas på allvar.
Det här är som sagt inte ett argument emot diagnoser. Det är ett argument emot hysterin i att göra diagnoser till skolans huvudsakliga förklaringsmodell. För vissa barn är en diagnos en befrielse. För vissa familjer är den helt avgörande. För vissa individer öppnar den dörrar som annars varit stängda. Det ska vi ha respekt för. Men det betyder inte att skolan ska hetsa på varje rörelse i riktning mot ännu fler utredningar, ännu tidigare kartläggning, ännu fler etiketter. Skolans uppdrag är inte att sortera de “normala” och de “avvikande” barnen så effektivt som möjligt. Skolans uppdrag handlar om att bygga miljöer där fler barn får en chans att lyckas utan att först behöva bevisa medicinskt varför de inte gjort det.
Kanske är det just där vi borde börja. Mindre fixering vid vem eleven är på papper. Mer arbete med vad eleven faktiskt behöver. Mindre fabrik. Mer människa. Mindre diagnosjakt. Mer stöd, mer undervisning, mer relation. Och mod att förändra skolan innan vi förändrar barnet.
LÄS ÄVEN
Npf med samsjuklighet – hela verktygslådan
