LÄS MER Elin Z: ”Investera i skolan i stället för i barnfängelser”

Regeringen har en tydlig röd tråd i politiken som rör barn och unga och den går från skärpt migrationspolitik med tonåringssutvisningar via sänkt straffbarhetsålder till en allt repressivare skolpolitik där avvisningar, avstängningar och andra bestraffningar föreslås allt ihärdigare.

Den exkluderande linjen får allvarliga konsekvenser. Ungdomar skickas till länder de inte längre känner. Och när vi läser om Ilya, Ayla och Batis förstår vi att det är grannen, eleven som sitter vid fönstret i klassrummet eller pojken som alltid hälsar vänligt i snabbköpet som inte längre får stanna i Sverige.

Det är rena övergreppet att politiker som själva dragit åt skolans svångremmar inte tar ansvar utan skyller skolans torftiga möjligheter på barnen i svårigheter.

När statsministern får frågan om vi inte borde sluta utvisa vanliga ungdomar svarar han att vi inte ska ha fler ”konstiga undantag”. Att uttrycka sig på ett sådant sätt när ungdomarnas liv samtidigt raseras väcker starka reaktioner hos många: 76 procent av svenskarna är enligt en Novus-undersökning emot att unga vuxna som vuxit upp i Sverige utvisas. Eller, med Tidöglasögonen på: tre av fyra svenskar vill faktiskt ha ”konstiga undantag”.

Även när det gäller att sätta yngre barn i fängelse har regeringen stött på patrull. En majoritet av remissinstanserna ställde sig kritiska till förslaget och Kriminalvården, barnrättsorganisationer och människorättsexperter har varnat för riskerna. Forskning visar att frihetsberövande av unga ökar risken för återfall i brott.

Trots detta går regeringen nu vidare med förslaget att mellanstadieungar ska kunna dömas till fängelse.

För någon vecka sedan berättade så ministrar på en presskonferens att de ville göra det enklare för läraren att avvisa och stänga av elever från klassrummen och skolan. Det är djupt problematiska förslag eftersom det ofta är barn med funktionsnedsättning eller barn i social utsatthet som får svårigheter i politikernas nedbantade klassrum, och därmed riskerar avvisning. Enligt en enkät från Riksförbundet Attention går det i genomsnitt tre barn med npf i varje klass, vilket skolan som helhet saknar resurser för. De flesta av dessa barn lider av skolrelaterad ångest eller depression. För några leder den psykiska ohälsan till självskadebeteende eller i värsta fall suicid. 

Det är fruktansvärt, rena övergreppet, att politiker som själva dragit åt skolans ekonomiska svångremmar och drivit igenom skadliga reformer inte tar ansvar. I stället skyller man skolans torftiga möjligheter på barnen i svårigheter och säger att de inte längre är välkomna.

Den exkluderande politiken är dessutom samhällsekonomiskt problematisk. Barn som avvisas från skolan löper högre risk att hamna i utanförskap och blir dyrare för samhället. Barn i fängelse blir kostsamma historier även i förlängningen. Och att  utvisa tonåringar som vuxit upp i Sverige och som står redo att börja arbeta är ett samhällsekonomiskt självmål. Professor emeritus Roland Kadefors konstaterade nyligen att Sverige har för få barn och ungdomar för att klara välfärden. Vi behöver helt enkelt fler unga utifrån som kan jobba, betala skatt och bilda familj.

Därför är det inte bara tondövt och politiskt oskickligt att tala om utvisningar från klassrummet, in i fängelsecellen, från Sverige, till Iran eller Egypten eller annan fjärran plats … det är också graverande att regeringen går emot både folkvilja, remissinstanser, barnens rätt och samlad forskning. Det enda tydliga incitamentet som kvarstår bakom att ha avvisning, utvisning och exkludering som ledord tycks vara det ideologiskt färgade. Och i den ideologin hamnar barnens och samhällets bästa längst ner på prioriteringslistan.

LÄS ÄVEN

Elin Z: ”Du ska vara min minister, Simona – varför ger du mig ett öknamn?”

Elin Z: ”Bara skollagen står i vägen för M:s drömskola

Elin Z: ”Ge politikerna åtgärdsprogram, de behöver särskilt stöd!”