Föräldrarnas proteströrelse

Föräldranätverket Barn i behov startades som en konsekvens av att rutinerna för tilläggsbeloppen ändrades i Stockholm, och det blev en politisk ambition att alla ska vara inkluderade i den vanliga klassen. Jiang Millington har två barn med diagnoser inom autismspektrat och är engagerad i nätverket. Hon har både goda och dåliga erfarenheter av resursskolorna. Gemensamt för de goda är att skola, lärare och förälder har samarbetat och varit som likvärdiga kompanjoner.

Att vara resursstark som förälder är tyvärr centralt för att lyckas. Det har blivit en klassfråga.

– Allas våra olika roller måste samverka för att barnen ska lyckas. Men det är en kamp från den dag barnen börjar skolan, först med att få diagnoserna utredda och sedan med att själv driva barnens rätt till en bra skolgång. Det är så det sett ut för de flesta föräldrarna i vårt nätverk.

Medvetenheten om npf och autismspektrum växer konstant men ironiskt nog känns det för många föräldrar som om det går åt andra hållet i skolan.

– Skolreformen 2011 tog bort möjligheten för elever med autism utan intellektuell funktionsnedsättning att gå i särskolan, säger Jiang Millington. Genom att stänga specialpedagogiska resursenheter tänkte man att skolan en gång för alla skulle utvecklas till att bli verkligt inkluderande. Men det skedde utan förberedelser och med en naiv föreställning om skolors förmåga att enkelt byta synsätt. Det är här idén med inkludering förfelats.

Jiang Millington beskriver hur familjer blir anklagade för bristande föräldraförmåga när det egentligen handlar om något annat.

– Dessutom saknar socialtjänsten LSS-kompetens, tillägger hon. Många barn med autism blir föremål för orosanmälningar från skolan. Man tror att det är familjens fel att barnen inte kan uppföra sig i skolan när det egentligen är barnet som inte får rätt förutsättningar. Som om klockan vridits tillbaka och vi är tillbaka i 1990-talets okunskaper om autism.

Illustration: Tzenko Stoyanov

– Vi föräldrar upplevde nedstängningen av resursskolorna som en alldeles för snabbt genomförd omorganisation. Man stängde ner verksamheter med bra kompetens som man sedan glömde ta med in det nya klassrummet, i strävan att alla skulle vara inkluderade i verksamheten. Det var som om alla bara glömde att det faktiskt handlar om stöd eleverna verkligen behöver och har rätt till.

Jiang Millington har själv suttit och gjort allt från pedagogiska kartläggningar till ansökningar om tilläggsbelopp för sina barn.

– Att vara resursstark som förälder är tyvärr centralt för att lyckas. Det har blivit en klassfråga. Ett fåtal högutbildade föräldrar med god kunskap om lagar och regler kan få sin vilja igenom, medan de flesta inte vet vilka rättigheter deras barn har.

Ibland bidrar medierna till en onödig polarisering mellan hem och skola, anser Jiang Millington.

– Lärarna står oftast på barnens sida i allt det här, tillsammans med föräldrarna. Det är skolan som institution, och det samverkande samhället, som är mindre tillmötesgående.

Föräldranätverket trycker på i en mängd frågor för att lärmiljön ska utvecklas och bli fullgod för elever med npf-problematik. Bland annat drivs frågan om att staten ska bära kostnaden för anpassningar på samma sätt som för LSS. På det viset blir det inte lika utslagsgivande vilken skola man går på och hur hemkommunens ekonomi ser ut.

– Det skulle vara ett rättvisare sy­stem som i slutänden gynnar barnen.