”Man måste­ vara en special­pedagogisk detektiv”

– Ingenting är självklart vid undervisning av elever med autism, men jag gillar utmaningen. Man måste vara nyfiken och kreativ och försöka hitta lösningar för att nå varje barn, ingen är den andra lik trots att de kan ha samma diagnos, säger Margareta Lundkvist, som arbetade som speciallärare och autismpedagog i grundsärskolan i Lidköping under många år. Nu är hon pensionär och har samlat sina erfarenheter i boken ”Den specialpedagogiska detektiven”. Den kom 2019 men är förnyat aktuell med ett nytt omslag, danskt band och förord av Ann-Katrin Swärd, doktor i specialpedagogik.

Boken är ”en korsning mellan arbetsmemoarer och informell lärobok i praktisk autismpedagogik”, och vänder sig till förskolepersonal, lärare, föräldrar och andra berörda som vill veta mer om barn med autism och adhd. Det är en bok fylld av arbetsglädje och kärlek till dessa barn och bokens titel fångar det hon vill förmedla:

– Som speciallärare måste man leta efter ledtrådar för att förstå var barnet befinner sig och möta det på den utvecklingsnivån. Därför behöver man bolla tankar med kollegor och föräldrar, läsa böcker och söka kunskap, vara en specialpedagogisk detektiv, helt enkelt.

Kanske är det naturligt att blicka bakåt i slutet av yrkeslivet, så som Margareta Lundkvist gör när hon skriver om sina tidigare arbetsplatser och om de barn hon har mött genom åren. Det blir allmängiltigt och intressant eftersom hon beskriver en del av den svenska funktionshinderpolitikens historia. Hon arbetade under 1970-talet på ett av de stora vårdhemmen där barn med autism bodde, hon upplevde avvecklingen av de stora vårdinstitutionerna och senare kommunernas övertagande av särskolan. Hon har sett hur neuropsykiatriskafunktionsnedsättningar som adhd och autism blivit etablerade begrepp och hon har navigerat mellan integrering och inkludering, när elever med funktionsnedsättningar skulle bli en del av den vanliga skolan.

De tusen gångernas pedagogik

Hon har arbetat med barn från förskoleålder upp till tonåren och de har alla haft autism, vissa även intellektuella funktionsnedsättningar i kombination med fysiska funktionsnedsättningar. Hennes utgångspunkt har hela tiden varit att ”autismpedagogik är de tusen gångernas pedagogik”.

– Jag vet inte vem som myntade det uttrycket, men för mig blev det till en inspiration att hjälpa eleverna att göra, göra om och göra igen, tusen gånger för att lära sig, ändå fick det aldrig bli tråkigt och monotont för dem.

Margareta Lundkvist beskriver hur autism var ett okänt men laddat begrepp och att många pratade om ”barnet i glaskulan”, eller om ”kylskåpsmammor” som antogs ha orsakat barnens funktionsnedsättning genom att vara känslokalla. Det var först genom läkaren Christopher Gillberg som kunskapen om npf etablerades i Sverige på 1980-talet.

– När jag hörde Christopher Gillberg blev det en aha-upplevelse och jag fick bekräftelse på vad jag hade upplevt hos barnen på vårdhemmet tidigare. Så jag sökte efter mer litteratur och försökte jobba utifrån den kunskap jag skaffade mig.

Det blev en vändpunkt för Margareta Lundkvist, som fortsatte att hämta in kunskap genom en autismpedagogikutbildning på Göteborgs universitet och därefter en kurs i TEACCH, Treatment and Education of Autistic and Communication related handicapped Children, ett pedagogiskt förhållningssätt som skapades av den tysk-amerikanske psykologen Erik Schopler. I dag har metoden översatts till svenska och är en del av den tydliggörande pedagogiken.

Det bygger på ett humanistiskt synsätt där autism inte är något som ska arbetas bort utan barnen får lära sig strategier och att dra nytta av sina starka sidor.

– Jag fick utbildning i TEACCH via Autism- och Aspergerförbundet och det är det bästa jag har lärt mig. Det handlar om kommunikation och tydlighet, där eleverna får lära sig genom bilder och arbetsuppgifter med visuell struktur, så att de inte behöver instruktioner och förkunskaper. Det bygger på ett humanistiskt synsätt där autism inte är något som ska arbetas bort utan barnen får lära sig strategier och att dra nytta av sina starka sidor.

Göra omvärlden enklare att förstå

Målet är att eleverna ska uppnå delaktighet, självständighet och självbestämmande. Därför används dagsplanering, bildstöd, textstöd vid olika valsituationer och anpassning av miljön. Den tydliggörande pedagogiken kan göra det enklare för barn att förstå omvärlden genom att erbjuda svar på frågor som var, när, hur länge, med vem. Margareta Lundkvist och hennes kollegor utformade mycket av materialet själva, utifrån observation av barnens behov, förmågor och intressen.

– Det ska vara roligt för barnen att lära sig, och bygga på deras egna intressen. Älskar någon dinosaurier eller bilar, då jobbar man utifrån det, oavsett om det gäller matte eller svenska.

Lugn, struktur och tydlighet är det viktigaste, menar Margareta Lundkvist. Det gäller allt från skolmiljön och elevernas arbetsplatser till arbetsuppgifterna och pedagogerna. Hon påpekar att hon och kollegorna praktiserade lågaffektivt bemötande långt innan det begreppet fanns. Boken innehåller inga checklistor eller pekpinnar, i stället kan berättelserna om eleverna och lösningarna på knepiga situationer bli en inspiration för den som söker idéer och tips.

Hon berättar om Gustav, som först var glad och aktiv men plötsligt blev passiv på fritids. Efter mycket funderande kom Margareta Lundkvist på att personalen hade tagit bort hans bildschema. Gustav kunde schemat utantill så de trodde att han inte behövde det längre. Men när schemat var borta trodde Gustav att aktiviteterna var borta och att han skulle hem. När hon kom på detta sattes bildschemat upp igen och Gustav blev lika aktiv som förut.

Det som drev mig var att försöka förstå vad som låg bakom ett barns brummande, gungande eller utbrott.

Vi får möta flickan som varje natt gick och lade sig i föräldrarnas säng, vilket ledde till att hela familjen led av sömnbrist. I samtal med föräldrarna listade Margareta Lundkvist ut att i valet mellan ”sovrummet”, som man kallade föräldrarnas rum, och flickans eget rum, som benämndes utifrån hennes namn, var det för flickan självklart att det var i ”sovrummet” hon skulle sova. När de hade förstått flickans tankebanor och hon fick ett eget sovrum löste det sig.

Här finns också pojken som älskade att gunga och blev rasande när rasten var slut och personalen bad honom att gå in på lektionen. När de kom på att de kunde visa honom ”aktivitetsbytarkortet” även utomhus blev allt begripligt och han accepterade att gå in.

– Det var i vardagen affektutbrotten uppstod och det var där vi måste lösa dem. Det som drev mig var att försöka förstå vad som låg bakom ett barns brummande, gungande eller utbrott. Ofta var de enkla lösningarna svårast att komma på, men det var så roligt när vi lyckades.

Anpassning för individen

I boken beskrivs hur det individuella arbetsmaterialet placerades i korgar och hur de avskilda arbetsplatserna utformades för varje elev. Här beskrivs även det egentillverkade materialet ”Flexa & mixa” och hur sociala berättelser och seriesamtal kunde hjälpa. I Margareta Lundkvists särskoleklass sågs det som en självklarhet att när det fanns sex elever så befann de sig på sex olika utvecklingsnivåer och hade olika behov och specialintressen. De måste mötas på olika sätt och det gällde att pricka rätt för varje individ.

– Det här är något grundskolan kan lära sig av särskolan, när de i dag talar om att det i varje klass finns flera barn med behov av särskilt stöd. På särskolan har vi lärt oss att anpassa för varje individ och vi har också mer personal. I den bästa av världar kunde grundskolelärarna titta på våra arbetssätt och det kunde innebära verklig inkludering, att vi inte bara finns på samma skola utan arbetar tillsammans.

Under hela sitt yrkesliv har Margareta Lundkvist varit mån om att samarbeta med föräldrar och sett deras kunskap om barnen som en tillgång, kanske för att hon själv har en dotter med npf.

– Jag arbetade redan i yrket när min dotter fick sin diagnos och jag fortsatte med det även därefter. Jag tror det förde något gott med sig i kontakten med andra föräldrar och eftersom jag själv har suttit i så många möten förstod jag att de behövde få med sig konkreta lösningar.

Bättre möjligheter att mötas

Förändringen i synen på autism – från ”barnet i glaskulan” till dagens autismspektrumdiagnoser – har varit stor, och mycket har blivit bättre. Exempelvis möjligheten för föräldrar och pedagoger att mötas och stötta varandra via sociala medier. När Margareta Lundkvist startade Facebookgruppen ”Autismpedagogik i vardagen” fick den snabbt över 8 000 följare. Där finns tips på arbetssätt och undervisningsmaterial och möjlighet att dela idéer.

Margareta Lundkvist var även npf-konsulent i sin hemkommun, handledare och föredragshållare – allt detta har hon samlat i sin bok. Medan hon skrev boken satt både Luther och Jante på hennes axlar och hon funderade på om det hon hade gjort var märkvärdigare än andras livsgärningar. ”Kanske inte”, kom hon fram till, ”men de får berätta sin historia, nu har jag berättat min.”

– Jag har skrivit för att uppmuntra pedagoger att pröva olika vägar för att nå fram till barn med autism och att alltid låta barnet vara i centrum för all pedagogik. Att ha tålamod, ge dem tid och inte ta över och göra saker åt barnen. De måste få träna själva med mycket uppmuntran, då finns potential för utveckling hos alla.

Skrivit flera böcker

Men ”Den specialpedagogiska detektiven” är faktiskt inte Margareta Lundkvists allra senaste bok. Förra året gav hon ut boken ”Kreativa sopor” med ännu fler förslag och idéer till strukturerade, TEACCH-inspirerade arbetsuppgifter.

– Den är en fristående och mer omfattande fortsättning på mina två drygt tjugoåriga enkla häften med förslag på egentillverkat undervisnings­material, som faktiskt fortfarande säljer bra. Nu funderar jag på att göra en reviderad version av häftet ”Visst finns det barn med autism i för­skolan” också, som jag skrev 2013 efter önskemål från personalen på en förskola där jag hade handledning. Även den har fortfarande stor efterfrågan, så det skulle nog vara bra att skriva om den lite. Bland annat har diagnoskriterierna för autism omformulerats sedan jag skrev den och litteraturtipsen bör uppdateras.

Det är, kort sagt, svårt att ta in att det är en ­pensionär vi pratar med.

– Jo, men jag har det bra, avslutar Margareta Lundkvist. Nästan lite för mycket att göra, mitt lilla företag SEMEJ ”blomstrar” ju, som det heter. Jag har fullt upp med att ta emot ordrar och packa och skicka paket. Men det är förstås jätteroligt!

LÄS ÄVEN

Diktera mera – specialpedagogtips på hjälpmedel

När det kokar över – hur får man avvisa elever?

”Elevhälsoarbetet börjar i klassrummet”