Musikläraren: Outtalad norm slår hårt mot elever med NPF

”Jag vill vara med, men jag orkar inte stå där framme. Får jag sitta i hörnet och ändå vara med?”

Orden kommer från en elev med autism och ångestproblematik. Hen vill delta i musiklektionen, men inte på det sätt vi oftast förväntar oss. Och frågan stannar kvar i mig: Vad betyder det egentligen att vara med?

I praktisk-estetiska ämnen finns ofta en outtalad norm: deltagande ser ut på ett visst sätt. Du ska vara aktiv, synlig, kreativ, ibland till och med ”utlämnad”. Men för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) kan det vara just detta som gör deltagandet omöjligt.

Synligheten blir ett hinder

För många elever med NPF är det att bli betraktad, bedömd eller utsatt för intryck från andra ett större hinder än själva innehållet i undervisningen. De älskar kanske att skapa, sjunga, spela – men inte i ett sammanhang där det sker på någon annans villkor, eller under förväntan att prestera framför andra.

Särskilt i musikämnet, där det kollektiva ofta premieras, riskerar dessa elever att hamna utanför – även när de är fysiskt närvarande i rummet.

Att vara delaktig betyder inte alltid att stå på scenen eller prata inför gruppen. Ibland är det att sitta längst bak med hörselkåpor, följa med i texten och nynna för sig själv. Det är också delaktighet. Men det kräver en pedagogisk flexibilitet som ibland krockar med våra egna ideal.

Samma gäller i bild och slöjd. Eleven kanske inte klarar att planera fritt, men blommar när uppgiften är tydlig, förutsägbar och går att lösa i sin egen takt. Men ofta är estetämnena de mest oförutsägbara och minst strukturerade lektionerna under veckan.

Röster som sällan hörs

När elever säger: ”Jag vill men jag vågar inte”, borde det inte mötas med krav – utan med nyfikenhet. Vad är det i undervisningen som gör det svårt att vara med? Vad kan jag som lärare förändra?

Vi pratar ofta om individens svårigheter – men inte om ämnets utformning, rummets förutsättningar eller pedagogikens blinda fläckar.

Det behövs inte alltid stora förändringar. En tydlig instruktion på tavlan, möjlighet att välja instrument själv, eller att få lämna in ett inspelat klipp istället för att uppträda live. Att få sitta i hörnet – och ändå räknas som deltagare.

Estetämnena har en unik kraft att skapa mening, identitet och uttrycksformer för elever som annars lätt hamnar i skuggan. Men bara om vi låter dem delta på sina egna villkor.

Så nästa gång någon frågar: ”Får jag sitta i hörnet och ändå vara med?” – vad svarar du?

Karin Hassle, musiklärare, speciallärare och specialpedagog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Musik är en outnyttjad skattkista för elever med NPF

Debatt: Musik i helklass stympar undervisningen

Musikläraren om lyckade samarbetet med kulturskolan

Gamla musikläraren stolt över hyllade världsstjärnan

Musikläraren låter känslorna sätta tonen