Debatt: Teaterlärare är experter på att få elever att våga tala

I skolan blir muntlig framställning ofta en uppgift: ”Håll en presentation. Tänk på ethos, pathos och logos.” Sedan förväntas eleven själv lösa resten. Men att tala inför andra är ingen teoretisk övning – det är en färdighet som bara utvecklas genom att man gör, om och om igen, med stöd längs vägen.

Som teaterlärare vet jag att det aldrig skulle fungera att ge en elev ett manus och säga ”kom redo till premiären”. Vi repeterar, vi provar, vi misslyckas och gör om. Varje litet steg uppmuntras. Just i det praktiska övandet växer tryggheten, modet och förmågan att kommunicera. Även jag skulle ha haft svårt att bara slänga ur mig en 4–5 minuters presentation utan praktisk vägledning.

Muntlig framställning kan inte bedömas innan eleven har övat. Det räcker inte med instruktioner eller manus – eleven måste få prova, göra fel, repetera och få stöd innan det blir en fungerande presentation.

En process – inte en punktinsats

Här finns också en möjlighet till samarbete. Lärarna har ämneskunskap och pedagogik. Vi inom teatern har metoder för att träna muntlighet praktiskt – genom övningar, improvisation och repetition. Tillsammans kan vi ge eleverna både teori och praktik.

Det tar tid, men vill vi att eleverna verkligen ska bli trygga talare måste redovisningar ses som en process, inte en punktinsats. Precis som i musik, idrott och teater: man tränar tills det sitter.

Därför behöver skolledare och politiker skapa utrymme för praktisk muntlig träning – och öppna för samarbete mellan skola och kultur.

Muntlig framställning lärs inte av instruktioner – den lärs genom att göra.

Susanne Fallqvist, teaterlärare på kulturskolan i Sigtuna kommun

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren