Ledare Varje år möttes niorna och lärarna i handboll och i fotboll på Hampus Jarnlos grundskola. Matcherna var enormt prestigefyllda, inte minst för idrottslärarna.
Varje höst möttes niorna och lärarna i en handbollsmatch och på våren gjorde de upp på fotbollsplanen. Så såg traditionen ut på den grundskola där jag gick mina första nio år.
Ni kan bara ana hur mycket prestige de här matcherna rymde. Inte minst för skolans två idrottslärare som tidigare hade tillhört Sverigeeliten i varsin sport.
I deras värld var en match alltid en match och då gjorde man vad man kunde för att vinna. För oss som elitsatsade på vår idrott utanför skolan var det inga konstigheter. Vi var vana vid den mentaliteten och älskade att utmanas av lärare som befunnit sig på VM- och OS-arenor. Men för många andra elever och lärare var det nog en smärre chock att se pulsen höjas och blodet svalla hos de vanligtvis så lugna idrottslärarna.
Jag tänker på det här när jag läser vårt reportage om Simone Niggli, 23-faldig världsmästare i orientering, som numera jobbar på orienteringsgymnasiet i Hallsberg. Vilken ynnest det måste vara för de elitsatsande eleverna att instrueras av en så meriterad världsstjärna. Samtidigt ska det i skolans värld, till skillnad från elitidrottens, inte handla om att tävla och rangordna utan om att utvecklas individuellt, som idrottsvetaren Marie Larneby påpekar. En inte helt lätt balansgång när elitidrott står på schemat.
LÄS ÄVEN
Idrottens normer tar över i profilskolor
Efter 23 VM-guld stakar hon ut vägen för andra
Stillasittare skadar sig nästan lika mycket som vältränade elever
