Med blick för demokrati

* Den här artikeln publicerades ursprungligen på tidningengrundskolan.se.

Liv Merete Nielsen mäter upp kaffepulver med en liten träsked, dekorerad i en gammal kolrosingsteknik av en elev på Vadheim skola – en liten skola som har ämneslärare på mellomtrinnet.
– Den har jag fått av en kollega, så den må man bruke, säger hon.

Hon talar både norska och svenska lika väl, eftersom hon utbildade sig till bildlärare på Konstfack i Sverige på 70-talet och är gift med en svensk.

– Det blev en märklig blandning av språken i början – ”svorsk” – så i familjen bestämde vi oss för att hålla oss till svenska när vi är i Sverige och till norska här i Norge.

Vi ses i hennes soliga arbetsrum på högskolan, som ligger i centrala Oslo.

Norge hör, tillsammans med Italien och Finland, till de länder i Europa som sammantaget har flest skoltimmar i estetiska ämnen. Enbart hennes eget ämne, Kunst og håndverk, KoH, är grundskolans femte största ämne. Det förfogar över i snitt två timmar i veckan under grundskolans tio år. Merparten ligger på mellomtrinnet, där man har upp till fyra timmar per vecka.

– Det är vi rätt nöjda med! Utbildningsminister Kristin Halvorsen kom dessutom med en ny proposition i slutet av april. I den vill hon stärka de praktiska och estetiska inslagen på ungdomstrinnet. Hon är inte särskilt konkret på vad hon ska göra med de praktisk-estetiska ämnena, bara att hon vill stärka dem. Jag tror att hon vill starta en debatt och att hon vill ha mer valfrihet, för nu är valmöjligheterna inte så stora på högstadiet.

Bakgrunden till propositionen är, menar Liv Merete, att man i Norge har stora problem med avhopp från gymnasieskolan, i synnerhet från yrkesprogrammen. Man tror att avhoppen beror på att högstadiet helt enkelt inte är bra nog. Genom att stärka de praktiska inslagen på högstadiet hoppas politikerna motivera eleverna till gymnasiestudier, både på teoretiska program och på yrkesprogram.

– Men jag tror att man behöver starta med kvalitet i den praktiska och estetiska undervisningen redan tidigare, i förskolan. Det bästa vore att ha ämneslärare, eller i alla fall kvalificerade lärare, redan från början.

Hon tror att det skulle göra det möjligt att nå högre kvalitet och att eleverna – genom glädjen det ger att känna att man bemästrar något – blir motiverade att ge sig in på konst- och kulturområdet.

– Så en god bas är grunden för mycket glädje och mycket kompetens.

Hon tror att det även skulle ge ringar på vattnet som kommer andra ämnen till godo. Om och i vilken grad estetiska ämnen stärker inlärningen av språk och matematik pågår det ju en debatt om, där bland andra professor Anne Bamford, känd för att ha skrivit The Wow Factor, deltar.

– Men jag tror inte man kan säga att bara för att man får god konstundervisning så blir man bra på matematik. Det handlar snarare om variation och att något är komplementärt. För att bli bra i matematik kan du inte bara hålla på med matematik, utan du måste ha variation.

Hon framhåller att de estetiska ämnena, i sin egen särart, inte bara innebär en paus från teori utan att de har ett eget, viktigt innehåll; egna kompetensfält.

Men än så länge är det alltså långt ifrån någon självklarhet att anställa lärare med särskild kompetens i estetiska ämnen, när det gäller yngre elever.

Den norska skolan har, liksom den svenska, visat sämre resultat i PISA-undersökningarna än vad skolmyndigheterna önskar. Något som givetvis bekymrar rektorerna, ”regerar” dem, som Liv Merete säger.

– Det är upp till den lokale rektorn att anställa lärare på sin skola, och han eller hon kan välja att säga att man vill ha någon som har ett års fördjupning, eller kanske till och med tre års fördjupning – alltså ämneslärare – i Kunst og håndverk. Så möjligheten att stärka estetämnena finns där – men rektorerna är ofta de som är mest upptagna av läsa-skriva-räkna-problematiken. Norska ämneslärare kan undervisa från och med första klass, men i praktiken är det rektorerna som bestämmer.

– Hur ser det ut i praktiken då?

– Det är icke bra!! Det är icke bra – för att, lite paradoxalt, är det brist på kompetenta klassrumslärare i grundskolan. Och det kommer att bli större brist, när min åldersgrupp avgår med pension om fem–tio år.

Om utbildningsministerns proposition – om att stärka de estetiska och praktiska ämnena – går igenom, kan detta bli en öppning för att anställa de ämneslärare i Kunst och håndverk som i dag inte får arbete. Enligt Liv Merete visar flera undersökningar att skolorna tills nu har ansett att dessa ämneslärares kompetens har varit för smal.

– Men när man räknar efter så är det som sagt rätt många timmar i veckan som går till KoH.

På en grundskola med årskurserna 3–7 räcker det med två parallellklasser för att fylla en hel lärartjänst i Kunst og håndverk, menar hon.

När det är PISA-resultaten som anger tonen i skoldebatten, då gäller det att argumentera för en skola som är bra för barnen och som stimulerar dem till vidare studier, fortsätter Liv Merete.

– Det finns de som tror att estetiska ämnen inte stimulerar till vidare studier. Det gör de, tror jag, och dessutom är de bra i ett medborgarperspektiv.

I Norge slog man redan 1960 samman slöjd, handarbete och teckning till ett ämne, som alltså sedan 1997 kallas Kunst og håndverk.

– Man kan säga att vi har tagit det bästa från slöjden och det bästa från konsten och där i mitten blir det väldigt mycket av – design! Men inte bara i form av Gucci-väskor eller ett designat kök – som någon lite felaktigt velat påstå – utan mera ”design of everyday life”, av vardagsföremålen. Om eleverna lär sig om kvalitet – och det vet jag att man är väldigt upptagen av i den svenska slöjden – så ligger i det att lära sig om kvalitet i förhållande till sin egen konsumentroll.

Här når vi, förstår jag, en av Liv Meretes hjärtefrågor, hennes centrala budskap.

– Ja! Och i det ligger ”Education for citizenship”, alltså för medborgarskap och för en god konsumentkultur. Man ser exempelvis unga tjejer som har som fritidssyssla att shoppa, shoppa, shoppa – och kasta – och man inser vilka staplar av kasserade kläder det blir.

Hon menar att det förhoppningsvis leder till medvetenhet om vilken kvalitet man köper, om hur långt det är fraktat, vem som har gjort arbetet – det vill säga det handlar om hållbar utveckling. Många, särskilt ungdomar, köper nu sina kläder på Fretex (norska Myrorna eller Stadsmissionen), eller syr dem själva. Andra väljer att köpa dyrare kvalitet som varar.

Ett annat perspektiv är det demokratiska. Vår fysiska omgivning är inte något som ”bara blir”; det är alltid någon som bestämmer hur den ska se ut.

– För att skaffa sig inflytande över sin vardag, världen runt en, så måste man också kunna tänka lite långsiktigt. Ting planläggs ofta på papper först, på ritningar om det handlar om arkitektur, och då handlar det om att kunna tolka dem så att man förstår vad det är man är med på och så att man kan bidra till vad som ska utvecklas.

Liv Merete har ett drastiskt exempel på när så inte var fallet. Omkring år 2000, innan man byggde Oslos nya – mycket omtyckta – operahus, byggde man i centrum ett hotell, hotell Opera. Först när bygget började resa sig oroväckande högt, reagerade ansvariga politiker. I Aftenposten uttalade sig en av dem: ”När jag ser hur bygget blir, önskar jag att jag aldrig hade tillåtit det. Det är en sak att se ritningar och planer, något helt annat att se bygget i verkligheten.”

– Det var den främste byggplanpolitikern som sa så – det är som om man inte skulle förstå budgeten; det vill säga man har ritningarna, men förstår dem inte! Så det handlar inte bara om att kunna räkna, eller att kunna läsa, man måste också kunna förstå visuella representationer!

Den händelsen eller insikten kom till och med att påverka innehållet i den senaste läroplanen för KoH, som kom 2006. Sedan dess ingår bland annat några punkter om att eleverna ska kunna se på existerande byggnader och föreslå förbättringar, se på ritningar och sedan gå ut och se hur resultatet blev, samt använda digitala verktyg till detta. Arkitektur har fått större plats än tidigare. Det har ännu gått för kort tid sedan det perspektivet infördes för att man ska kunna utläsa någon effekt av det.

– Men vi ser att det allmänna intresset för arkitektur, det har gått i vädret! Jag ska inte säga att det är på grund av KoH:s uppdrag, men arkitektur och stadsplaner diskuteras livligt.

För denna utveckling av ämnet Kunst og håndverk tror Liv Merete att dess historia spelar in, att det slogs samman till ett ämne för drygt femtio år sedan.

– Alltså, vi har haft många år med verklig strid …, säger hon med en djup suck.

det har inte gått utan friktion att slå samman två traditioner, eller tre ämnen – handarbete, teckning och (trä-)slöjd. Å ena sidan väldigt starka hantverkstraditioner, å andra sidan konsttraditionen. Sammanslagningen skedde under den tid då ”forming” (som ämnet kallades först, 1960–1997) och fritt skapande kom.

– När det fria skapandet och slöjden skulle bli ett ämne, så blev det; ja inte fullt så mycket konflikter på nationell nivå, där vi hade några väldigt starka pionjärer, som Rolf Bull-Hansen, men i praktiken ute på skolorna blev det problematiskt.

På många skolor fortsatte man i praktiken att undervisa i de tidigare tre ämnena, inte minst beroende på att det var så salarna och utrustningen såg ut. Och det var sådan utbildning som lärarna fått. Den präglar en lärare för livet, och det är därför det är så viktigt med fortbildning, framhåller Liv Merete.

Ett huvudargument mot att slå samman ämnena var att, om man ska kunna så mycket, inom både konst och hantverk, design, arkitektur och media, då blir man halvbra på allt, men inte riktigt bra på något.

– Men om du kan något, är bra på något, till exempel att teckna, så är det något som du får bruk för både när du ska teckna för slöjden, när du ska jobba med konsten, med design och så vidare. Det finns gemensamma nämnare!

När ämnet bytte namn 1997 ”artikulerade” man det och det blev tydligare att man tar det bästa från hantverket och det bästa från konsten, och utvecklar det som ligger i mitten – det som angår människorna, säger Liv Merete.

– Nu ska jag inte säga att inte konst och hantverk angår oss, för konstupplevelser och hantverkskunnande är givetvis viktiga – men de nära vardagsföremålen och vardagsbesluten betyder mycket för oss, för omgivningen av våra liv! Antingen om det handlar om våra personliga ting – vad vi har på oss, eller vad vi har hemma – eller hur vi vill ha det i staden. Och den debatten blomstrar här!

Fotnot: Rolf Bull-Hansen (1888–1970), lärare, reform- och konstpedagog, var en starkt drivande kraft bakom omdaningen av norsk slöjd- och bildundervisning.