”Ytliga anpassningar gör oss ingen tjänst”

Många fattar inte hur mycket extra energi det kostar att leva i en ljudvärld när man inte hör ordentligt.

Efter en vanlig skoldag kan tröttheten vara total – inte bara i kroppen, utan i huvudet också. Det handlar om att ständigt försöka gissa vad som sades, att anstränga sig för att inte missa viktig information.

”Identifierar hindren”

Här på Vux Huddinge, där jag jobbar, har vi försökt ta de här problemen på allvar och identifierat hindren för kommunikation i syfte att finna så goda lösningar som möjligt.

Vi har teleslingor i alla klassrum, material som dämpar ljudet, och en kultur där alla lärare vet hur man skapar en tillgänglig miljö. Men tyvärr ser det inte ut så överallt.

På många andra skolor kan elever med hörselnedsättning ha det mycket tuffare. Det beror ofta på att ljudet i lokalerna är dåligt och att folk inte riktigt vet hur man ska anpassa sig. Det gör det svårare att lära sig och att känna sig helt delaktig.

Egen erfarenhet ger kraft

Det finns en speciell kraft i att ha egen erfarenhet av hörselnedsättning som lärare. Jag ser direkt när en elev tappar tråden för att ljudet är dåligt. Jag vet vilka knep som funkar: att alltid vända mig mot klassen när jag pratar, att visa tydliga bilder och skriva ner saker, att använda tecken som stöd och att skapa en trygg stämning där elever vågar säga ”jag hörde inte”.

Den här kunskapen är guld värd. Det är inte bara teori, det är verkligheten som jag har levt i och som mina elever lever i.

”Blir en bättre lärare”

När en elev ser att jag också har hörselnedsättning, skapas en speciell sorts förståelse och tillit. ”Hon vet hur det känns”, tänker de nog. Och det gör mig till en bättre lärare.

Teleslingor är fantastiska, de skickar ljudet direkt till hörapparaterna och stänger ute en massa brus. Men tekniken är bara en del av lösningen. Det är minst lika viktigt att vi skapar en kultur där alla tänker på hur man kommunicerar på ett sätt som funkar för alla. Att:

• Prata tydligt (men inte skrika)
• Alltid vända sig mot den man pratar med
• Använda bilder och skriva ner instruktioner
• Ge folk tid att tänka efter
• Använda mikrofon när det finns tillgängligt
• Sammanfatta viktiga diskussioner

Att skapa en skola där alla verkligen känner sig inkluderade handlar inte bara om att sätta in lite teknik eller ljudabsorbenter.

Det kräver att vi tänker om från grunden hur vi organiserar undervisningen och hur vi möter olika behov.

”Små saker gör skillnad”

Som lärare med hörselnedsättning har jag sett hur små justeringar kan göra en enorm skillnad – men också hur lätt det är att bara låtsas att man jobbar med tillgänglighet, att det blir mer en checklista än något som verkligen betyder något i vardagen.

Den här ytliga sortens anpassning gör oss ingen tjänst.

När skolor nöjer sig med att köpa in några prylar men inte satsar på att personalen ska lära sig hur man använder dem på bästa sätt, eller när lärarutbildningen fortfarande ser tillgänglighet som något extra istället för en självklar del av jobbet, då missar vi hela poängen.

Jag ser varje dag hur rätt anpassningar kan frigöra potential hos mina elever. En elev som plötsligt kan följa med i diskussionen tack vare en teleslinga. En kollega som får mer energi när vi har tydliga visuella stöd i undervisningen. Men jag ser också hur lätt de här framstegen kan försvinna om inte tillgänglighet prioriteras och får kosta.

”Måste byggas in”

En inkluderande skola kan inte bara hänga på några få eldsjälar eller tillfälliga projekt. Det måste byggas in i systemet – i hur vi utbildar lärare, hur vi planerar våra lokaler, i våra rutiner. Det är dags att vi ställer tydliga krav och ser till att de följs upp. Vi kan inte bara säga "vi jobbar med det här" utan måste kräva konkreta resultat.

En inkluderande skola kan inte hänga på eldsjälar

För mina elever med hörselnedsättning – och för alla andra som behöver anpassningar för att kunna nå sin fulla potential – är det här ingen abstrakt fråga. Det handlar om deras chans att lära sig, att vara med, att bli sedda för vilka de är. En skola som verkligen tar tillgänglighet på allvar.

Låt oss sluta prata om inkludering som något vi "strävar efter" och börja behandla det som det är: en professionell standard som vi alla måste leva upp till. Varje dag. I varje klassrum. För varenda elevs skull.

Hur ser det ut i ditt klassrum?

Sarra Tlili Bertilsson

SFI-lärare och koordinator på hörsel- och dövenheten, Vux Huddinge

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN: 

Oljudet i skolan – värre för lärare än för byggarbetare

Här slipper lärarna offra hörseln: ”Blir inte lika trött”