”Vi har varit så snälla att vi befriat eleverna från ansvar”

Maria Wiman slår i Vi lärare ett slag för den mjuka snällheten och ställer denna i kontrast till det som i debatten har fått namnet ”hårdare tag”.

Hon förklarar inte så tydligt vad den mjuka snällheten innebär, mer än att ”jobba med mjuka värden”, ”hålla i och hålla ut” och ”gräva i vad som skaver”.

Alternativet framställs dock tydligare: Kasta ut elever, skrika och skälla, kvarsittning.

I tidigare artiklar har hon på sitt karaktäristiska sätt raljerat över kadaverdisciplin och förnedrande bestraffningar. På så sätt kan hon jaga de väderkvarnar hon själv har byggt, i stället för att föra ett vuxet samtal om hur vi kan skapa en bättre skola för våra elever.

”Banar vägen”

För sanningen är att det är Wiman och den förlegade elevsyn hon förfäktar, som banar vägen för det allt hårdare klimatet i den svenska skolan. 

Vi vet redan vad ”den mjuka snällheten” innebär i praktiken. Det har blivit hårt och kallt, så till den grad att tiotusentals elever inte ens tar sig till skolan längre.

Vi frågar oss vad det är för fel på dem, när det egentligen handlar om en sund reaktion på en osund verklighet.

”Anpassats bort”

För det är skolan det är fel på – inte barnen. Varje dag möts de av krav som vi inte har rustat dem att klara, för lärande och utveckling har anpassats bort till förmån för kundnöjdhet och ideologisk självgodhet.

De möts av kaos i korridorerna, för ingen har makt att säga ifrån och förvänta sig att bli åtlydd. I klassrummet får de klara sig själva, för läraren är upptagen med att serva elever med pennor och sudd, påminna om hur man sitter på en stol och komma ihåg alla extra anpassningar.

”Befriat från ansvar”

För vi har ju varit så snälla att vi befriat eleverna från allt ansvar. Under lektionen går det inte att koncentrera sig, för bråkstakarna har lärt sig att stök belönas med extra rast, datorspel i mysrummet eller egen elevdator. Så snälla har vi varit, att vi tagit bort alla konsekvenser för dåligt uppförande. 

Jag vill också ha en mjuk och snäll skola. Därför får inte Wimans polemiska narrativ stå oemotsagt. Valet står inte mellan Maria Wiman och Stig Järrels Caligula.

Ett tredje alternativ

Det finns ett tredje alternativ. I detta alternativ är läraren auktoritet, inte för att kunna njuta av sin maktfullkomlighet, utan för att få de verktyg som krävs för att upprätthålla trygghet och ordning.

Vi planar inte ut alla hinder för eleverna, anpassar inte bort all ansträngning. Men vi ska heller inte piska eleverna över hindren, utan stötta och leda dem.

Vi ska ställa rimliga krav på att man följer regler och respekterar sin omgivning.

Gränserna ligger fast

När eleverna inte klarar av att leva upp till kraven tränar vi upp de förmågor de saknar. När de väljer att göra fel visar vi med en tydlig konsekvens att gränserna ligger fast.

I min snälla skola berövas eleverna rätten att kränka andra, störa undervisningen och slippa ansvar och krav, i gengäld får de rätt till trygghet, arbetsro och lärande. Det vill nog Wiman att hennes elever också ska ha, så låt oss tala vuxet om hur vi bäst ger våra elever den skola de förtjänar.

Andreas Carlsson, lärare, Falun

LÄS ÄVEN:

Jag vill slå ett slag för den mjuka snällheten

”No excuses”: Räddning – eller skola för zombier

Filippa Mannerheim: Begreppet ”relationer” har blivit grovt feltolkat

Anna Olskog: Liberalerna famlar mellan Caligula och klokskap