”Vi behöver reagera och agera – innan det är för sent”

I år har 16 barn i skolåldern tagit sina liv. Samtliga hade en eller flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Det är en siffra som borde få hela samhället att stanna upp. Bakom varje siffra finns ett barn som inte orkade längre. Ett barn som inte blev förstådd och som inte fick rätt stöd i tid. Ett barn som skolan, vården och psykiatrin inte lyckades fånga upp – trots att signalerna fanns där. Det är ett systemfel som är svårt att ta in.

Catharina Hetzer

”Mår dåligt i skolan”

Allt fler barn och unga mår dåligt i skolan. Enligt Folkhälsomyndigheten ökar den psykiska ohälsan bland skolbarn, och Riksförbundet Attentions skolrapport 2025 visar att 83 procent av elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) upplever fysisk eller psykisk ohälsa kopplat till skolan. Skolfrånvaron har fyrdubblats sedan 2019, ofta kopplad till psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller bristande anpassningar i skolmiljön. Åtta av tio elever med omfattande skolfrånvaro har en funktionsnedsättning. En av fyra elever har så hög frånvaro att den klassas som problematisk. Det är ett ofattbart misslyckande. Hur många fler liv ska krävas?

Trots att styrdokumenten slår fast att skolan ska vara likvärdig och tillgänglig för alla, är verkligheten en annan. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar möts dagligen av lärmiljöer som inte är utformade för dem. De bollas mellan instanser, fastnar i utredningsköer och lämnas utan fungerande stöd. Flickor är särskilt utsatta. Folkhälsomyndigheten visar att en mycket hög andel flickor i skolåldern upplever så stark stress kopplad till skolarbetet att de utvecklar psykosomatiska besvär. Enligt Attention har 13 procent av eleverna med NPF självskadebeteende.

Närmast surrealistiskt att läsa

Mot bakgrund av detta framstår det som närmast surrealistiskt att läsa skolans formulerade mål: att inte bara främja lärande och kunskapsutveckling, utan också att värna elevers hälsa, trygghet och likvärdighet – och att kompensera för olika förutsättningar. Det är vackra ord men verkligheten vittnar om något helt annat. Trots goda ambitioner förmår skolan inte leva upp till sitt kompensatoriska ansvar. Skolan sviker barn. Och samhället tillåter det att ske.

”Måste se sambanden”

Vi måste se sambanden. Mellan skolfrånvaro, psykisk ohälsa och självmord –  och en skola som inte förmår att möta behov. Mellan ett skolsystem som sorterar snarare än inkluderar – och barn som inte längre orkar. Under decennier har vi sett hur marknadslogik och decentralisering har urholkat kommunala verksamheter. Hur skolor konkurrerar om de kostnadseffektiva barnen för att maximera vinsten i ett system där barn med särskilda behov ses som en extra kostnad som de hellre väljer bort. Det är inte valfrihet – det är utsortering. Och det är samhället som betalar priset.

Det är dags att införa en Lex-funktion – en tydlig, rättsligt förankrad skyldighet att agera när ett barn riskerar att fara illa i skolan. En Lex som gör det möjligt att anmäla brister i skolans stödarbete, och som säkerställer att ansvar utkrävs. Vi behöver en skola som reagerar och agerar innan det är för sent.

Catharina Hetzer, legitimerad gymnasielärare och specialpedagog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Utbildningen görs om – ska öka antalet speciallärare

”Klyftan” efter ministrarnas utspel om specialpedagoger