Lyssneläsningen: ”Sluta sätta det ena mot det andra”

I betänkandet ”Kunskap för alla – nya läroplaner med fokus på undervisning och lärande” menar utredarna att lästräning står i motsättning till anpassningar.

De motiverar detta med fyra påståenden som vi här vill bemöta från ett dyslexiperspektiv.

Kritiken: ”För lite träning”

• Att pedagogiska anpassningar för elever i behov av stöd, särskilt uppläst text och talsyntes, kan leda till att elever som hade kunnat utveckla sin läsförmåga inte får tillräcklig träning, även om sådana hjälpmedel kan underlätta deltagande i undervisningen.
• Att forskning belagt att de flesta elever kan lära sig läsa, men i olika takt och med olika behov av insatser. Om lyssnande då i skolkulturen uppfattas som likvärdigt med läsning, menar de att elever kan fråntas sin rätt enligt skollagen att utvecklas så långt som möjligt.
• Att läs- och skrivförmåga är grundläggande för kunskapsutveckling i alla ämnen och att ”lyssneläsning” därför bör användas restriktivt.
• Att man istället bör tydliggöra vad läsning är, stärka lärarledd undervisning och minska risken för överanpassningar som hindrar elevers lärande.

Försvaret: ”Läsutvecklande”

• För att lära sig läsa behöver man konsumera stora mängder skriven text. Ju mer man läst, eller fått läst för sig, desto större blir ordförrådet. På köpet får man outtalat den språkkänsla som förmedlas via olika texttyper, grammatisk uppbyggnad, hur man kan använda synonymer och metaforer. Att behandla uppläst text, som om det inte skulle vara läsutvecklande, är därför svårt att förstå. Många blinda och vuxna personer med dyslexi har god språkförmåga, om än inte förmåga att stava korrekt, avkoda med precision, eller läsa med någon större hastighet.
  Som elev i skolan är det mycket krävande att dagligen göra det man har som svårast för. Att läsa en text på traditionellt sätt kan ta sex gånger längre tid än för en annan elev. För att kompensera den låga läshastigheten skulle en sådan elev behöva sex dagar för att göra högskoleprovet. Läsinlärning är alltså inte bara en kognitiv, utan även en social fråga. Utan kompensation finner man, som elev med dyslexi, ofta andra strategier. Man nedvärderar och undviker läsning, vilket sänker motivationen att inhämta kunskap. Framför allt så undviker man läsning på fritiden, av egen fri vilja, vilket är mycket viktigt för att tillgodogöra sig den mängd läsning som krävs. Detta vet vi som har dyslexi och våra anhöriga. Avsaknaden av den sociala aspekten i utredningen är därför anmärkningsvärd.
• Slutsatsen som utredarna drar, att lyssnande till texter skulle stå i motsättning till att läsa på traditionellt sätt, är felaktig. Vi som har dyslexi behöver, parallellt med övrig undervisning, specialpedagogiskt stöd tidigt. Det kan behövas långt upp i stadierna. Vi behöver träna mer än andra, men vi måste i övrig undervisning bli respekterade för dem vi är.
• Konstaterandet att (och här använder utredningen den förnedrande och nedsättande benämningen ”lyssneläsning”) bör användas restriktivt uppmanar lärare att inte lyssna till elevens verkliga behov och förutsättningar. Deras behov att finna det sätt som är bäst för dem att tillgodogöra sig stora mängder text.
• Det är bra att utredningen förordar mer lärarledd undervisning där lärare gestaltar sitt ämne via det talade språket, gester, betoning och demonstration av modeller. Men på vilket sätt skulle det gynna läsinlärningen bättre än att lyssna till skriven text?

Behöver specialpedagogiskt stöd

Det är också bra om ett så omfattande arbete gällande de nya läroplanerna är samstämmigt med ICF – Internationell klassifikation av funktionstillstånd och hälsa, som är framtaget av WHO och i Sverige hanteras av Socialstyrelsen. Ett centralt dokument som syftar till att få ett gemensamt språk för specialpedagogik, elevhälsa, logopedi, neuropsykiatriska bedömningar och forskning.

I ICF skiljer man mycket tydligt på att lära sig läsa – det vill säga att utveckla förmågan att känna igen bokstäver, symboler och ord samt koppla dem till ljud och betydelse – från att läsa – den faktiska aktiviteten här och nu: konsumera ord, meningar, texter, att förstå och kunna dra slutsatser, om ett bestämt innehåll.

”Omgivningen spelar roll”

ICF skiljer alltså på kroppsfunktioner inklusive våra kognitiva förmågor (att lära sig läsa) – från aktiviteter och delaktighet (att läsa) – möjligheten att tillgodogöra sig ett specifikt innehåll i en specifik situation. Därav följer det fjärde momentet i definitionen: omgivningens centrala roll.

Att utbildningsanordnare har fokus på den aktuella uppgiften, så att individen får rätt förutsättningar att tilgodogöra sig den aktuella uppgiften. Funktionshinder uppstår när omgivningen inte anpassas efter individens förutsättningar.

Med andra ord: att vi som har dyslexi får samma möjlighet att visa vad vi faktiskt kan, som våra klasskamrater redan har.

Anders Abrahamsson, ordförande Dyslexiförbundet och Torbjörn Lundgren, ledamot dyslexiförbundet.

LÄS ÄVEN:

Nya läroplanen: Så förändras undervisningen

Mängdträning och phonics – så ändras svenskundervisningen

Extra anpassningar skrotas – så blir elevernas nya stöd