Lyssneläsningen: ”Sluta sätta det ena mot det andra”

Låt mig börja med ett konstaterande: Läsning kräver motstånd! Det gäller oss alla, oavsett om vi har lätt eller svårt för att läsa och skriva.

Det samma gäller kunskap. För att bli bättre på något måste informationen vi tar till oss innehålla mer än det vi redan vet.

”Kan inte serveras på fat”

Är det för enkelt triggas vi inte att sortera in det nya i vårt tidigare tänkande. Vi behöver konfronteras med det svåra. Läsförmåga och kunskap kan därför inte serveras på fat. Det är något var och en måste erövra och den bästa motorn för det är engagemang, intresse och nyfikenhet

Det finns alltså en lägre motståndsgräns. Men det finns också en övre gräns. Om jag som tolvåring hade fått en avancerad bok i neurofysiologi i min hand, då hade min motor tvärstannat.

För ett antal år sedan tog jag fram 20 skönlitterära texter från ”Tusen och en natt” till Stephen King kallad ”En ingång till…” Det var korta icke förenklade texter, luftigt satta, tänkta för elever på Komvux och gymnasiet.

”Språket bär”

Min övertygelse var att språket bär berättelsen. Förlaget hade kontrollgrupper där alla hade lässvårigheter. En av texterna, som var ungefär dubbelt så lång som denna text, tog för en elev tio minuter att läsa. För en annan i samma klassrum tog det en timme.

Båda tyckte om berättelsen och de var nöjda med att ha lyckats läsa en hel novell. Men låt oss stanna upp ett tag. 60 minuter? Det innebär att högskoleprovet skulle ta sex dagar för en av eleverna!

Hur mycket text orkar 60-minutaren med? Tänk er in i kraven hen utsätts för, varje timma, varje dag, vecka in och år ut. Hur länge orkar hen hålla läslusten uppe?

Jag är inte pedagog, men jag har varit 60-minutare. Jag tror att jag alltid insett hur bra och viktigt det hade varit att kunna läsa som andra, men kraven på att träna läsning i alla situationer blev för mig inte olja i maskineriet utan grus.

Jag gick i läsklass, vilket jag än idag är kluven till. Under högstadiet och yrkesskolan var jag, som så många elever, en aktiv ickeläsare. Tänka kunde jag, men jag kom inte åt innehållet bortom bokstäverna.

”Var finns eleverna?"

Jag är övertygad om att alla i den här debatten vill väl. Men var finns de berörda elevernas perspektiv? Vem lyssnar på deras erfarenheter och strategier?

Det är fara värt att tron på ”den enda rätta metoden”, om det nu finns någon sådan, i praktiken ändrar skepnad. Att den uppträder som välgörenhetstyranni, såvida inte eleven, med sina tankar och erfarenheter, finns med i pedagogens inre bild av elevens situation.  

”Skilj på läsningen”

Skolan måste, som jag ser det, lära sig skilja läsinlärning, som vi med dyslexi behöver mycket mer och strukturerat av än andra elever, från läsning som färdighet. En färdighet som utöver bokstavsavkodning också innebär tankemässig bearbetning av ämneskunskaperna i en social kontext. Ge oss den möjligheten!

Själv läser jag numer både filosofiska, pedagogiska, politiska och skönlitterära texter och böcker, men jag hinner inte med textade TV-serier och filmer. Jag lyssnar på böcker när det passar mig, jag googlar och använder AI-verktyg, men helst läser jag på traditionellt sätt med penna i hand.

Man kan både lyssna och avkoda

Så snälla ni! Sluta sätta det ena mot det andra. Sätten att läsa kompletterar varandra. Man kan både lyssna och avkoda. Det är fortfarande skrivna texter. Ja till och med dialogerna på film är uppläst text med inlevelse. Ett språk som skiljer sig från det muntliga samtalet.

Torbjörn Lundgren, författare och styrelsemedlem i Dyslexiförbundet.

LÄS ÄVEN: