”Om jag bara håller ihop lite till så löser sig det mesta"

Vi som jobbar i förskolan är bra på att lösa saker. Och det är inte bara jag – det är en generell förmåga hos nästan alla som arbetar här. Vi ser vad som behövs och vi gör det, ofta utan att ens tänka på det.

Vi hittar vägar, vi täcker upp, vi anpassar oss, vi gör det som behövs för att barnen ska få en bra dag. Och det är fint. Det är en styrka.

”Detta skaver mest”

Men just därför är det också lätt att missa vad som händer när vi gör det. Det som skaver mest är kanske just detta:

Att vi är så bra på att få det att fungera att ingen ser vad som inte fungerar. När vi täcker över bristerna med vår egen ork, blir bristerna osynliga. Och då syns inte heller vilka konsekvenser de beslut som fattas faktiskt får i verksamheten — för vi hinner lösa problemen innan någon märker dem.

Det gör att riktningen som besluten pekar ut aldrig riktigt blir synlig för dem som fattat dem.

Det är inte för att någon gör fel. Det är för att vi bryr oss. För att vi vill att barnen ska ha det bra. För att vi inte vill att de ska märka när något skaver.

”Inte vårt att bära”

Men när vi gör det, tar vi också ansvar för sådant som egentligen inte är vårt att bära. När jag pratar med kollegor, både nära och långt bort, hör jag samma sak:

En trötthet som inte handlar om ovilja, utan om villkor. En känsla av att vi försöker hålla ihop något som egentligen borde hållas ihop av systemet, inte av oss. Och det är i de samtalen som något börjar klarna.

Mitt i allt det här kommer ett litet ”jaha”. Inte stort, inte dramatiskt — bara ett stilla konstaterande som många av oss delar:

Jaha… det är alltså inte vi som brister. Det är villkoren som gör det svårt att räcka till. Och om vi fortsätter lösa problemen åt andra, kommer ingen någonsin förstå det.

Det betyder inte att vi gör ett dåligt jobb. Snarare tvärtom.

”Vi gör ett fantastiskt jobb”

Vi gör ett fantastiskt jobb, varje dag.

Men det betyder att vi inte ska behöva gå sönder för att få det att fungera — och att vi inte längre kan bära konsekvenserna av beslut vi inte har makt över.

Och när man väl ser det, blir något lättare. Inte allt – men något. För då är man inte ensam längre. Man ser att vi är många som står i samma sak.

Och i det finns en sorts kämparglöd som inte handlar om att pressa sig själv hårdare, utan om att stå upp tillsammans.

För mig handlar det om att sluta täcka över det som inte fungerar med min egen ork.

”Låt sprickorna synas”

Att låta sprickorna synas – inte för att skapa oro, utan för att skapa förståelse. För att de som har makten att förändra ska se det vi redan vet.

Vi behöver inte bära allt själva. Vi behöver bära varandra.

Och vi behöver låta systemet bära det som är systemets ansvar — annars kommer riktningen aldrig att justeras.

Vi behöver inte bära allt själva

Det här handlar inte om att sluta bry sig. Det handlar om att sluta bära det som inte är vårt.

För först när vi inte längre löser problemen åt andra, kan de som fattar besluten se vad deras beslut faktiskt innebär i barnens vardag.

Kanske är det där förändringen börjar — i det ögonblick när vi inte längre håller ihop allt i tysthet, utan låter verkligheten bli synlig.

Inte för att skapa konflikt, utan för att skapa möjlighet.

Tillsammans.

Elinor Keiriö Östlin, lärare i förskola

LÄS ÄVEN:

”Jag älskar mitt yrke – men det värdesätter mig inte”