Debatt: ”Lyssneläsningens storhetstid är över”

I februari lämnade regeringens utredare förslag på en helt ny läroplan. Där framgår bland annat att läsningen ska gå från att ha en biroll till en huvudroll, och ha sin grund i phonics.

Lyssneläsningens storhetstid är över. Likaså experimenterandet met diverse olika kreativa, men ovetenskapliga, läsinlärningsmetoder. Många är vi lite äldre och erfarna lärare som är djupt tacksamma för detta.

”Chockerande motstånd”

Alla är dock inte lika glada. Jag har blivit varse att det finns ett chockerande stort motstånd mot såväl phonics som läromedel, i kretsar där jag inte förväntat mig detta. Inflytelserika kretsar. 

I dessa kretsar raljeras det kring phonics, kanske delvis just för att man kallar det så. Det låter liksom lite löjligt i svensk kontext. Men man kan lika gärna säga ”Klassisk svensk läsmetod”, för det är det det är. Det är en väl beprövad metod som passar det svenska språkets ljudsystem och som har gjort svenska barn till goda läsare i generationer. 

När man undervisar nybörjare enligt denna metod börjar man med  O, S, L; bokstäver som man kan bilda små ord med och som är lätta att ljuda eftersom man kan hålla ut på ljuden. Oooooo, Ssssss. Lllllll. Bokstäver som P och K kommer mycket senare, för de går inte att hålla ut och blir därmed svårare att ljuda ihop med nästa bokstavsljud i ett ord.

”Mycket långsamt”

Man går mycket långsamt, noggrant och strukturerat fram. Man går inte vidare till nästa moment förrän det föregående sitter. 

Denna metod var de gamla läslärorna uppbyggda av. ”Mor är rar.” ”Far ror.” Detta kan upplevas som torftigt och litterärt fattigt, vilket används som argument för att man istället ska undervisa nybörjare via metoder som Whole Language, Läsning på talets hrund och Att skriva sig till läsning. Med dessa metoder lär sig också många elever att läsa, särskilt de med goda förutsättningar som stöttande föräldrar och böcker i hemmet. MEN! Det finns ett stort MEN!

De elever med stora svårigheter i läsinlärningen faller när de ska komma ihåg ordbilder, utgå från det egna talspråket eller gissa. Dessa elever måste bli absolut säkra på sambandet mellan bokstav (hur den ser ut) och bokstavsljud (hur den låter när man säger/läser), det vill säga kunna avkoda. Det blir de inte genom till exempel Whole Language. 

”Tråkig och auktoritär”

Vid sidan av denna långsamma, noggranna inlärning ska nybörjarna naturligtvis badas i sagor, berättelser, sånger och ramsor. Läraren (och helst föräldrarna) ska dagligen högläsa och berätta. Då gör det inget att själva läsinlärningsmetoden är lite ”torftig”.  Barnen får litteraturen, innehållet och språkutvecklingen via de vuxna. 

Som lärare kan man också naturligtvis låta elever som redan kan, eller som lär sig snabbt, gå vidare och läsa böcker på lämplig nivå själva. Men utan att släppa taget om helheten, den strukturerade undervisningen med  ljudning, för de som behöver. 

Varför finns det då ett motstånd mot en bra, säker och beprövad metod? Kan det vara så att en del personer, som själva lärde sig att läsa, skriva och räkna, på detta systematiska och noggranna sätt, i efterhand konstruerat en bild av hur tråkig och auktoritär skolan var (och det var den nog ibland)? Man har skapat en drömbild av det fria, kreativa barnet som konstruerar sin egen kunskap. Denna drömbild är så vacker att man glömmer bort hur man själv lärde sig en gång.

”Förakt för läromedel”

Det samma gäller föraktet för läromedel, som alltför ofta kommer i dager. ”De är för styrande.” ”De är tråkiga.” ”De är inte kreativa.” ”Det riktiga livet är inte uppdelat i ämnen.” 

De som argumenterar så här gör det i all välvilja. Man vill att alla barn ska få vara kreativa och fria själar, som själva söker kunskap och ”lär sig på sitt sätt.”

Alla barn ska få vara kreativa och fria själar

Vad man inte tänker på då, är att man förnekar de barn med sämst förutsättningar att nå lika långt som man själv. Dessa personer hade förmånen att gå i en skola där det fanns gott om riktiga läromedel i alla ämnen och där undervisningen var noggrann och strukturerad och med hjälp av små kumulativa steg fick nästan alla barn läskunniga och allmänbildande. Så är det tyvärr inte idag.

Sara Persson, lärare sedan 25 år

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Nya läroplanen: Så förändras undervisningen

Mängdträning och phonics – så ändras svenskundervisningen

”Varken myter eller halmgubbar är bra för läsinlärning”