Lärarens betyg på regeringens skolförslag

Vilken arbetssituation finner vi problematisk och vad önskar vi som lärare för att detta skall bli en rimlig och produktiv situation i verkligheten?

I dagsläget upplever vi att kraven på läraren i sin yrkesroll vida överstiger våra resurser i form av tid men också i form av makt över situationer. Detta är en ekvation i obalans som framkallar kronisk stress vilket lätt kan avläsas i den ökande graden av karriärsbyten där lärare säger upp sig trots en flerårig högskoleutbildning.

”Tid kostar pengar”

Behoven som kan listas är många och är omöjliga att beskriva i detalj, men exempel är tid för dokumentation, tid för kontakt med vårdnadshavare, tid för att bearbeta och implementera nya läroplaner i undervisning, tid för att reflektera över nya betygsystem, tid för olika möten som inte alltid har med samarbeten eller undervisning att göra, tid att stötta en ökande andel av obehöriga kollegor, tid för att förbereda och utvärdera god undervisning.
Det behövs tid, och tid kostar pengar.

Till detta kan vi föra den gradvisa ökningen av undervisningstid som uppenbarligen är ett faktum.

På vilket sätt kan dessa 11 utredningsförslag bidra till att lösa situationen i mina ögon?

Betygsinflationen är väldigt svårt att komma ifrån, och betygen är en handelsvara som lockar elever av ”rätt typ” vilket skapar en ökande segregation.

För att nå en likvärdig skola med rättvisa bedömningar räcker inte förslaget med central rättning med en viktad andel av resultaten från nationella prov.

Redan på 1970-talet brukade vi i vacker stämsång håna studenterna från Enskilda Gymnasiet när vi strövade genom Tegnérlunden i Stockholm sjungande ”För vi har köpt oss studenten”... Vi kom från andra sidan kvarteret, från Adolf Fredriks musikskola, och de gick i privat skola där man alltid fick höga betyg.

Betygsinflation i dagens skolsystem botas inte så länge vi konkurrerar om eleverna och den pengapåse som kommer med dem.

”Nytt system ökar belastningen”

Inte heller ett nytt betygssystem kommer lösa det, och ett tiogradigt system är i min 62-åriga hjärna (med ganska god och långvarig erfarenhet av bedömning) ett problem för arbetsbelastningen i sig.

Vad är det för skillnad mellan steg 4 och 5?... Om det var godtycklighet som var ett problem och likvärdighet som var ett mål så blir jag djupt bekymrad över bristen på insikt från utredaren.

Att F-betyget är ett problem skriver jag på, men det är kanske inte lika stort som man vill göra det. Det var redan när jag gick i skolan på 1970-talet en dödsdom att få en etta som sänkte både självkänsla och självförtroende. Budskapet var det samma. Du suger.

Inte ens friskolornas vinstuttag eller aktieutdelning kan ges en så stor skuld, utan det räcker med att vi konkurrerar mellan kommunala skolor för att få ”de bästa” eleverna – de som gör sitt jobb och som gör vår arbetssituation mer rimlig.

”Fyller inte gapet”

Mer tveksamt är om kunskapsgapet kommer fyllas igen av sommar- och lovskolor säger en gammal luttrad lärare med viss bitterhet, då det i backspegeln visat sig kunnat genomföras på ett sådant sätt att en elev med flera år av obefintlig kunskapsinhämtning i matematik kunnat skaffa ett betyg på tre veckor. Det ter sig väldigt underligt, och har inte varit någon framgångssaga när de kommer till gymnasiet.

Kunskapsgapet kan däremot minskas om vi lägger insatserna tidigt och släpper experimenten med att ersätta böcker med skärmar.
Framför allt behöver de elever som halkar efter bli sedda tidigt och få stöd i tid. Hörde jag ordet tid igen?....

Läsbristen och tanken på faktafokus och färdighetsträning kan ingen säga emot, och åter ringer ordet ”tid” på dörren.

”Sänkta ribbor”

Anpassningsmaratonet har visat sig ha ett pris, men hade det givits resurser och tid hade det kanske till och med kunnat skapa stärkta elever. Eftersom varken tid eller pengar ges i den utsträckning som det skulle krävas så har det istället blivit en hel del sänkta ribbor. De elever som inte har det vår fyrkantiga skola kräver måste få en annan väg ut i livet, och tanken på yrkesprov och lärlingsprogram är inte ny på något sätt. Men istället minskar man anslagen till folkhögskolor och andra bildningsorgan.

Om de tror att föräldrarnas minskande inflytande är undergörande kan jag meddela att de har mobiltelefoner, och de hör av sig. Kundproblemet ligger i mina ögon på en annan nivå, för de som gör vårt jobb jobbigare har helt enkelt inte respekt för vår yrkesroll – vårt myndighetsutövande.

Tack och lov är det inte så många, och de elever som behöver vårt stöd behöver snarare att vi får tid till det – tid till möten med föräldrar, tid till telefonkontakt och uppföljningar. Ingen stödundervisning kan ersätta kontakten, men stödet behövs. Icke tu tal om detta. Det är TID vi behöver.

”Drabbar budget”

Rätten att utvisa elever har vi redan i vår yrkesroll, men vi har också ett tillsynsansvar i grundskolan – så vem möter på andra sidan dörren? Hur hjälper vi elever med problematiska beteenden att inte fortsätta utöva sina problembeteenden i andra lokaler, vilket riskerar att också drabba skolans ganska strama budget i form av behov av reparationer.

Kraven på lärare överstiger resurserna

Så vad i detta skulle lösa skolans problem och göra att arbetssituationen blir bättre så att behöriga lärare stannar i yrket?

• Vi är människor och behöver känna oss uppskattade.
• Vi behöver respekt för vår kompetens, och elever behöver kunniga lärare.
  Huvudmännens regler behöver vara striktare för att behöriga lärare inte ska ersättas av billigare alternativ. Det skulle minska bördan för kollegiet och minska kunskapsgapet.
• Vi behöver få en rimlig löneutveckling i paritet med andra yrken med motsvarande ansvar och utbildningsnivå.
• Vi behöver en balans mellan krav och resurser, vilket vi kan sammanfatta i ett enda nyckelord: TID! Undervisningstiden och tiden till för- och efterarbete måste vara rimlig och inte heller ockuperas av tid för möten och dokumentation.

Vi kan inte effektivisera mer nu. Vi behöver tid. Tid och pengar.

Anna Knutson Savelid, gymnasielärare, Kalix

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

11 utredningar – så vill de lösa skolans problem