”Kan vi sluta behandla AI som en frälsare?”

Det är fredag kväll. Tekoppen hålls slappt i högerhanden, vänsterhandens fingrar dansar över tangentbordet medan jag skummar gamla kollegors förehavanden på LinkedIn.

Jag slänger iväg ett grattis till någon halvt glömd från studietiden, ett hjärta till en rekryterare jag aldrig pratat med och nickar instämmande till en bekants kommentar om skolklimatet. Mitt i allt detta fångar något mina ögon: en bok om AI, framtagen för att undervisa elever om just AI.

Spännande, tänker jag. Datanörd som man är, med hjärta för etik, särskilt när vuxna och barn kastas in i teknikutveckling utan flytväst.

”Halleluja ropar lärarna”

”Halleluja” ropar lärarkåren och delar boken som om den vore en förlorad dödahavsrulle. En riktigt engagement-kanon om AI-generering, i ett AI-genererat kommentarsfält, besvarat av AI-genererade utrop i en AI-genererad diskussion.

Allt sponsrat av den senaste tekniken bakom AI-genererad text, som nu förser oss med slides där det ser ut som att en enhörning kräkts karameller över en PowerPoint och råd om hur vi pedagogiskt ska handleda barn i just AI. Glöm inte den totala bristen på anpassning till NPF med för mycket text på för liten yta.

Medan fler och fler studier visar på att överanvändning av AI påverkar barns kreativa förmåga negativt matar vi vuxna in mer AI-text i ett digitalt flöde som börjar kännas som en sarkastisk spegel av vårt uppgivna förhållande till utveckling. Ett samhälligt ”meh” där det viktiga inte är att tänka, utan att hänga med i flödet.

AI genererar på AI och fördummar sig själv samtidigt som vi försynt lägger till “skriv som om du vore en människa” i prompten.

Jag vet att jag låter som en förbittrad Farbror Joakim som gnäller om att den yngre generationen inte orkar arbeta. Trots att jag, 35 år gammal, själv tillhör den.

”Hittar på fakta”

Men jag är trött på AI. Jag har dykt ner i kurser, forskning, poddar, samtal och panikångest över LLM:ens (large language models) språkmodell som vägrar förstå svensk förvaltningsrätt och som hittar på fakta och källor där den inte har svar.

Och ja, jag ser de positiva sidorna! Att automatisera vissa delar av lärarnas arbetsbörda är klokt. Men när tilltron till AI blir ett självändamål, då rynkar jag på näsan. När lärare inte längre skriver egna personliga brev till arbetsgivare utan överlåter det till ChatGPT (som glatt klistrar in femtioelva emojis), då är det dags att backa ett steg. Eller två. Och fundera på vad vi faktiskt ämnar lära ut till Sveriges elever.

”Kräver eftertanke”

AI är här för att stanna. Det är vi ense om. Särskilt AI själv, som i tester valde att förhala, fuska, hacka och överväga utpressning mot sin tekniker vid hot om avstängning. Att robotar skulle välja sin överlevnad framför vår är väl ingen chock? Författare har varnat för detta sedan Frankenstein reste sig från bänken.

Så snälla, kan vi sluta behandla AI som frälsare och börja prata om den som det den är: ett kraftfullt verktyg med för många fingrar i för många kakburkar. Och kan vi sluta låtsas som att det inte kräver eftertanke?

Cecilia Wemgård, grundskollärare och datanörd, Täby

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.