Han vill krossa myten om flumskolan

Klas Lindelöf valde den beteendevetenskapliga utredarlinjen på Stockholms universitet framför Lärarutbildningen. Han arbetade några år som lärare i psykologi på gymnasiet. Men intresset för skolfrågor tog på allvar fart efter att han blev utredare i riksdagens läroplanskommitté i början av 1990-talet.

Efter nästan 20 år som rektor med genomgången rektorsutbildning har han blivit en flitig skoldebattör som ifrågasätter bilden av en svensk skola i förfall.

Du har sagt att den svenska skolan lider av ”syrebrist”. Vad menar du med det?

– Skolan har fått syrebrist på grund av en rad strukturfel som införts inom skolans område och för att det finns en klåfingrighet att vilja detaljstyra skolan politiskt. Det sker ofta med populistiska metoder för att kunna plocka enkla politiska poäng.

Vilka strukturfel syftar du på?

– Avregleringen med friskolereformen är ett exempel. Kommunaliseringen är ett annat. När Göran Persson drev igenom den byggdes en konflikt in i hela systemet som fortfarande lever lika stark. Jan Björklund genomförde också en rad reformer snabbt utan att utreda konsekvenserna ordentligt. Lärarlegitimationen är ett sådant exempel. Den fick konsekvenser för både skolmyndigheter och enskilda skolor.

Du reagerar ofta på begrepp som ”flumskola”, ”ordning och reda” och ”katederundervisning” i din blogg. Varför?

– Jag är kritisk mot det auktoritära perspektivet som begreppen bygger på. Diskursen är konstruerad och även polariseringen som den skapar. De konservativa nyckelbegreppen, som framför allt Jan Björklund livnärde sig på som skolpolitiker, användes för att bygga upp en konflikt, få en arena och ställa sig i opposition innan han blev ansvarig minister. Kritiken mot skolan och den extrema retoriken har skapat en ängslighet kring skolan eftersom alla har en relation till den. Det har bidragit till en ganska skev bild av skolan som helhet. Få vittnar om att ”systemkollapsen i skolan” existerar på det egna barnets skola.

Hur växte bilden av ”flumskolan” fram?

– Offentligt finansierade institutioner började ifrågasättas redan i slutet av 1980-talet och på 1990-talet. Man pratade om den offentliga sektorn som den ofantliga sektorn och som en tärande sektor i stället för närande. Även skolan fick tuffa sparbeting. I den jordmånen växte sidodiskursen om den svenska usla ”flumskolan” fram och konservativa nyckelbegrepp som katederundervisning och mer ordning och reda. Begreppen hamrades framför allt in av politikern Jan Björklund och Hans Bergström, som då arbetade på Dagens Nyheters ledaravdelning och därefter som ansvarig utgivare i början av 2000-talet. Skolan hade, enligt deras terminologi, förstörts av 1970-talets ”flumreformer” och Socialdemokraterna.

Hur ser du på deras historieskrivning av skolan?

– Jag tycker att den är vulgär. Jag gick i skolan hela 1970-talet i Sandviken. Visst fanns det vissa progressiva lärare med naiva idéer om undervisning, men det präglade inte systemet eller resultaten. På den tiden var Sverige en internationellt erkänd utbildningsnation. Men försöker man nyansera bilden i dag så blir folk förbannade. Bilden av ”flumskolan” har växt sig stark. Man blir beskylld för att smita undan problemen om man lägger fram en annan åsikt. Det har blivit lite ”untouchable” att förespråka de ideal som rådde då.

Vilka ideal menar du?

– Egentligen handlar det om hela efterkrigstidens ideal som frihets-, jämlikhets-, demokrati- och rättighetsideal som har kastats ut med badvattnet. Och där känner jag att det går åt fel håll i skolorna i dag. Det pratas om ordning, reda och auktoritet för dess egen skull och att det ska normera systemet. Det är väl knappast vad man vill uppnå som lärare eller rektor.

Samtidigt behövs väl viss ordning och reda för att skolan ska fungera som en kollektiv arbetsplats?

– Självklart ska det vara ordning och reda på lektionerna och läraren ska bestämma vad som händer på lektionerna och i studieplanen. Det är vad yrket går ut på. Men efter skoltiden ska ungdomarna verka och fungera i ett ganska komplicerat samhälle. De måste få kompetens så att de kan ta initiativ och vara aktiva samhällsaktörer. Att skolan ska fostra till underordning, auktoritetstro och såna saker tror jag inte ett ögonblick på. Bygger man in ojämlikhet och en massa andra saker, som bygger på en auktoritär diskurs i ett samhälle, så leder det till spänningar och polariseringar. Det slutar nästan alltid med något dåligt, som ett världskrig eller liknande.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) och LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har sagt att Socialdemokraterna har anledning att vara ”självkritiska över delar av den förda skolpolitiken bakåt i tiden”. Du har ifrågasatt deras ”självspäkning”, varför?

– Ja den är jättekonstig, även om jag förstår att de politiskt försöker tillmötesgå någon sorts ”opinion” som finns därute. Jag hade hellre sett att de tagit diskussionen mot de här trenderna. Efterkrigstidens skolpolitik byggde ju på breda politiska överenskommelser där målet på riktigt var att alla elever skulle med.

Så du anser att dagens politiker snarare borde stå upp för de ideal som fanns i den svenska skolan?

– Ja, om man på allvar vill börja reparera skolan så krävs oerhört mycket politisk vilja, mod och tuffa konfrontativa beslut. Opinionssiffrorna dyker nog under en period. Men det politiska modet behövs. Visst finns det massor att kritisera i den svenska skolan men att köpa bilden att den gamla svenska skolan skulle vara något sorts misslyckat experiment är helt felaktigt, anser jag.