De vill få fler att leva lärarlivet

”Är du släkt med Stefan Löfven?” En elev har dröjt kvar efter lektionen i svenska som andraspråk och ser fundersamt på sin lärare Therese Larsson. Therese lyfter förvånat på blicken och mumlar ”Ehm, nää… varför undrar du?”. ”Jo, för ni är väldigt lika”, svarar han allvarlig och gnuggar hakan. Therese släpper ut ett kort, häpet skratt och börjar fundera över sitt utseende medan eleven – något skeptisk – låter sig nöjas med svaret och samlar ihop sina böcker.

Gymnasieläraren Therese och hennes vän, mellanstadieläraren Nathalie Johannesson-Pol, skrattar åt minnet över en kaffe på ett fik i södra Stockholm. De har båda varit lärare i två respektive fyra år och konstaterar samstämmigt att yrket är något helt annat än de hade förväntat sig.

– Jag visste inte att eleverna skulle vara så roliga. Man skrattar hela tiden. Det händer alltid så sjukt mycket oväntat, säger Nathalie innan Therese tar vid.

– Ja, eleverna är det absolut bästa. De är så gränslösa, på gott och ont, haha. Man kan ha en riktig skitdag och känna sig helt asocial, men efter bara tio minuter med eleverna så släpper det. De kan verkligen vända hela ens humör.

Vi ville få folk att förstå vad det faktiskt går ut på att vara lärare.

| Foto: Magnus Fond

Duon möttes för första gången för sju år sedan på Uppsala universitets lärarutbildning. Då var bilden av läraryrket en annan. De tycktes ha valt en karriär med inget annat än dålig lön och övermäktiga högar av administration. De positiva exemplen från lärarlivet var så sällan förekommande i media att de nästan började fundera över vad de hade gett sig in i.

– Det är fullt förståeligt att de som har jobbat länge är trötta på att inte få igenom förändringar. Och det handlar om viktiga frågor. Men när de som studerar för att bli lärare, eller som funderar på att blir det, bara får höra om det negativa… det är inte bra, säger Therese.

Men så snart de själva hade gått över tröskeln och in på jobbmarknaden insåg de nästan omgående att dagarna var händelserika, glädjefyllda och präglade av värme. De var givetvis också tuffa – men inte bara. En kväll kom Nathalie med ett förslag, att de borde berätta om de positiva bitarna. Kanske i en podd? Ett par år senare gjorde de slag i saken och i februari i år kom första delen av ”Lärarliv med Nathalie och Therese”.

– Vi ville få folk att förstå vad det faktiskt går ut på att vara lärare. Friheten som det innebär till exempel, att man får använda sina egna idéer och forma sin egen pedagogik, säger Nathalie.

De vill inte ge en polerad bild. Snarare en nyanserad sådan, ur en nyexaminerad lärares perspektiv. För även om allt inte bara är mörker, så är det heller inte bara gräs och gröna skogar.

Så hur är det att vara ny lärare, egentligen?

– Jag har insett att det är ett jobb där du får göra så mycket olika saker: du går, sitter, står, dokumenterar, planerar, pratar och lyssnar. Du gör allt. Men det bästa är den sociala biten, och eleverna. Inte minst när man faktiskt lär dem något. När jag gick på föräldraledighet fick jag ett mejl från en elev som skrev att hon uppskattade mina lektioner så himla mycket. ”Tack för att du trott på mig” skrev hon. ”Wow”, känner man då, säger Therese.

– Det är inte alltid man vet att man gör rätt, fortsätter Nathalie. Det gäller ju att pröva sig fram. Men när man har gått igenom ett moment, avslutat det och sett att alla går i mål, det ger en oslagbar känsla. Man får svart på vitt att eleverna lyckats – och att man själv har tagit dem dit.

Hjärnan blev ibland slapp som spagetti.

| Foto: Magnus Fond

I början blev de helt utmattade av jobbet. Inte minst för att det innebar så många nya intryck för en nykomling som är angelägen att vara uppmärksam på precis allt.

– Hjärnan blev ibland slapp som spagetti. Men det går över. Med tiden lär man sig sortera och att disponera vad som är viktigt i stunden. Dessutom får man ju koll på saker allteftersom, och då blir det inte lika ansträngande. Man kom över det där ganska snabbt, säger Nathalie medan Therese nickar medhållande.

Den första tiden präglas dessutom av att hela tiden ompröva sina föreställningar om yrket, menar Therese.

– Jag är en sådan som planerar extremt noggrant. En kollega till mig såg min läsårsplanering, skrattade och sa att ”ja, så där gör man i början, men inte sedan”. Jag fnyste för mig själv och tänkte att det där är mitt sätt, att jag kommer att göra så för resten av min karriär. Men hon fortsatte: ”Och vet du – ibland kan det bästa vara att inte planera alls”. Som om! Det var otänkbart för mig. Men senare hamnade jag av en händelse i en situation där lektionen var ganska oplanerad. Och det var en av mina bättre lektioner. Jag blev dessutom tryggare i min yrkesroll på kuppen.

Det gäller att lita på att man är experten och bossen.

Mycket blir sällan som man trott, konstaterar de båda. Nathalie minns att hon gärna hade haft en bok med allt på pränt, som talade om hur hon skulle göra.

– Men det finns ingen sådan. Det är så himla mycket som sker oförutsett och det är nästan omöjligt att förbereda sig på. Många gånger känner man sig dålig. Då är det viktigt att påminna sig om att alla går igenom samma sak och att det kommer bli bättre. För det blir det.

En av Nathalies största farhågor inför att bli lärare, var ”alla ögon”.

– En klass på 30 barn med minst dubbelt så många föräldrar. Att stå ensam på ett föräldramöte och berätta om planen för deras barn, det är en väldigt utsatt situation. Jag var väldigt nervös. Men det var inte så farligt som jag trodde, dels är föräldrarna oftast mer förstående än jag trodde, dels går det att hantera genom att tro på sig själv.

– Här gäller det att tro på sin roll och luta sig mot det man har lärt sig i utbildningen. Det gäller att lita på att man är experten och bossen, säger hon.

Therese har något mindre föräldrakontakt eftersom många elever är myndiga. Hennes motsvarande utmaning är därför lite av ett annat slag.

– Jag var 24 år gammal när jag började. Det är såklart en betydande åldersskillnad, men den är trots allt inte så stor. Jag tvivlade på mig själv mycket i början, för varför skulle de lyssna på mig som är så ung? Men – och jag är lite förvånad över det – jag har inte haft sådana problem.

– Det är samma sak här, att man måste lita på sig själv. Ibland kan man känna sig osäker, men då gäller det att inte visa det för eleverna, för de känner av det, och då tappar du respekt. Man måste liksom spela lite teater ibland, så kan man gå tillbaka och fundera på vad som gick snett efteråt.

Var det som ni hade tänkt er att bli lärare?

– Nej, det var mycket bättre, säger Nathalie varpå Therese utbrister:

– Jag tänkte precis säga samma sak! Nu har jag varit mammaledig i två månader och vill självklart inte vara någon annanstans än hos mitt barn, men samtidigt kan jag inte låta bli att längta efter jobbet igen, och alla elever.

Nathalie går ännu lite längre:

– Det känner jag varje helg!