Wiman: Jag är så #@%* arg över skolans pengar som går till storfräsare

Det här kanske är en text som inte borde skrivas. Det är ju viktigt att tänka på nyanser, att balansera på den fina linjen. Och som krönikör har man väl ändå något slags ansvar?

Men jag är så himla djävulens arg. Jag är så frustrerad, förtvivlad och uppgiven att jag formulerar orden osorterat och ocensurerat. Torkan är svår, öknen står i brand och jag är trött trött trött på att streta vidare i ett system som lider kritiskt, som blöder ymnigt överallt, som oupphörligt hungrar och svälter.

Denna text måste skrivas

Det handlar inte om min arbetsgivare, inte om mina kollegor eller mina elever (jag råkar faktiskt älska mitt jobb). Nej, detta är en text om ett misshandlat skolsystem, en eftersatt slit- och slängverksamhet, en budgetregulator (eller kassako) med våra barns framtid som insats.

Jag tror att denna text måste skrivas. Jag hoppas att den blir läst och delad ända till den når högst upp på bergets topp, ja där våra beslutsfattare bor. Det är dags att vi formulerar orden högljutt i versaler. För jag tror på riktigt att vi har nått vägs ände. 

Det räcker nu. Vi har fått nog.

Skrattar hela vägen till banken

Jag ser på Rapport att flera svenska skolkoncerner har använt vår skattefinansierade skolpeng till investeringar i fastighetsaffärer i fjällen och i skärgården. Vi pratar alltså om pengar som borde gå till undervisning, läromedel, lokaler och underhåll.

Dessa pengar hamnar inte hos våra barn. Istället går de käpprätt ner i fickan på kloka storfräsare som skrattar hela vägen till banken. Allt medan vi lärare tillverkar egna läromedel eller fulkopierar med värdigheten som insats, medan våra elever trängs i allt större klasser, i undermåliga lokaler, i avsaknad av speciallärare och i händerna på en lärarkår vars arbetsuppgifter aldrig någonsin tar slut.

Svensk skola är ett slagträ i en vildsint debatt.

Vi har ju facit i vår hand. Var sjunde elev som gick ut grundskolan förra året var inte behörig till gymnasiet, våra ungdomar tycks för varje år må allt sämre psykiskt och 75% av svenska lärare anser att arbetsbelastningen är alltför hög. 

Man kan förfasa sig hur mycket som helst över ”dagens ungdom” eller den oroväckande samtiden. Men helt ärligt – lägg pusslet själva. Som man sår får man skörda. Och är det en enda sak som jag är absolut säker på i detta sammelsurium av knäppgökigheter så är det att våra unga förtjänar bättre. 

Svensk skola är så misshandlad, den är ett slagträ i en vildsint debatt, en symbol för löst skissade ideologier på stora plakat. Cash is king och makt är det enda som betyder. Samtidigt pågår en verksamhet på botten av den karga vardagen, någon slags realitet där vi med liv och lem kokar soppa på rostiga spikar, sliter oss i trasor för att rädda det som räddas kan och lydigt fogar oss under arbetsvillkor som enligt all rim och reson är ohållbara.

Vad skulle hända om ...?

Måttet är rågat tio gånger om. Och jag är så smärtsamt medveten om att du och jag bara vill väl, att samvetsstressen tär oss trasiga och att vi gör allt och lite till för det dyrbaraste vi har – våra barn.

Men vi måste fråga oss hur länge vi ska hålla fasaden, hur länge vi ska orka och hur många elever som ska offras längs vägen? Och vi måste ta in den fullkomligt svindlande tanken på vad som skulle hända om vi lärare plötsligt slutade plåstra om, rädda upp och hålla i.

Tänk om vi markerade tydligt att det räcker nu. Vad skulle på riktigt hända då?