Varför har Finland ingen lärarbrist?

Läs mer: Lärarnas covid-19-frågor – och svaren

År 2033 kommer Sverige att sakna omkring 45 000 lärare. Men varför har Finland ingen lärarbrist? Varför slåss finska studenter om platserna på lärarutbildningarna?  Och tvärtom – varför möts en svensk student som söker till lärarutbildningen i Sverige ofta av förvåning eller av medlidsamma blickar?

Kommer skillnaden mellan Sverige och Finland att diskuteras vid den ”Samling för fler lärare” som regeringen inbjöd till i början av november? Knappast. Hitintills har ingen politiker (offentligt) ställt frågan varför så många finska studenter vill bli lärare och varför så få svenska studenter söker till läraryrket.

Åsa Fahlén, ordförande i LR, reagerade på regeringens initiativ och föreslår ett nytt kompletterande lärarprogram (KLP), som skulle innebära ett enklare antagningsförfarande för personer som ”har en utbildning som kan vara relevant för att vidareutbilda sig till lärare”. Men problemet med lärarbristen löses inte med en enklare antagning. Den viktigaste skillnaden mellan synen på läraryrket i Sverige och Finland finns redan innan studenterna söker till utbildningen. Skillnaden ligger i den höga sociala status som finska lärare åtnjuter, vilket Fahlén också påpekar.  

Den finska läraren vaskas fram bland tusentals sökande som har läraryrket som sitt primära yrkesval (och inte som ett sekundärt som ofta är fallet för svenska studenter). Efter lämplighetstest klarar mellan 7 och 15 procent inträdet till en av de fem pedagogiska fakulteterna. I dag är 94 procent av de finska lärarna behöriga och de flesta har en magisterexamen. Finska lärare åtnjuter också stor respekt. Det gör inte svenska lärare.

Ett samhälles respekt för ett visst yrke kan bero på olika faktorer. En kan vara att yrket signalerar ”du är begåvad och smart”. En student på den finska lärarutbildningen behöver inte säga det själv. Hen har bevisat det genom att bli antagen. Men eftersom det är lätt att bli antagen till den svenska lärarutbildningen finns inte denna stjärnglans och status kring yrket.  

En gång var intagningspoängen till den svenska lärarutbildningen lika hög som till juristutbildningen. I dag har ingen annan akademisk utbildning i Sverige så låga antagningspoäng som lärarutbildningen. Men lärarutbildningen bör naturligtvis ha samma antagningskrav som andra akademiska yrken som läkare, jurist och psykolog.

För läraryrket är, såväl i Finland som i Sverige, både ett intellektuellt och ett emotionellt krävande yrke. Det ställer stora krav på en djup ämneskunskap, en bred didaktisk kompetens, en förmåga att förklara och undervisa i ämnet för såväl enspråkiga som flerspråkiga elever i samma klass, att kunna tolka läroplanens texter och att kunna bedöma och sätta betyg på ett hundratal elever varje termin.

Det kräver dessutom hög social kompetens i mötet med många elever varje dag, med deras föräldrar och med kollegor. Hur det omgivande samhället, politiker och föräldrar, talar om läraryrket spelar därför stor roll för den enskilde läraren, som bäst vet hur krävande yrket är.

I Finland är uppskattningen av lärare mycket hög, vilket tyvärr inte alltid har utmärkt det offentliga talet om lärare i Sverige. Att ”vikarier”, d.v.s. personer helt utan lärarutbildning har tillåtits att undervisa i skolan, har bidragit till att sänka yrkets status. Ingen annan akademiskt utbildad yrkeskår, som till exempel läkarkåren, skulle släppa in ”vikarier” vars enda merit är att de själva några gånger besökt en vårdcentral.

Nu lappas och lagas det för brinnande livet i den svenska skolan. Olika stödåtgärder sätts in; fler platser, läslov på höstlovet, snabbspår för akademiker, staten skall gå in och ta över dåligt fungerande skolor o.s.v. Klyschor som ”den viktigaste faktorn för en väl fungerande skola är kompetenta lärare” dammas av. Någon däremot?

Om Sverige ska kunna jämföra sina skolresultat med Finlands, så kan politikerna inte bara se till resultaten i PISA-undersökningarna. Blicken måste riktas mot hur de lärare som finns bakom dessa resultat har rekryterats till lärarutbildningen. Och vilka de är. För till en utbildning med höga intagningspoäng söker sig enbart mycket motiverade studenter.

Om vi ska lära något av Finland kan vi börja med att höja intagningskraven till lärarutbildningen i nivå med andra akademiska utbildningar för att visa att till detta intellektuellt och emotionellt krävande yrke rekryteras bara de bästa studenterna.

LÄS ÄVEN

Så kan Lärarlyftet fungera bättre