Wiman: ”Dags att lära för lärande – inte för betyg”

Klockan är 11.00 och det är söndag. Vilodagen jo man tackar. Normala människor går väl på julmarknad, dricker glögg, hugger en julgran, sjunger i gosskör eller sträckkollar serier i vågrät position. Jag sitter med själsdödaren betygssättning framför ögonen. Jag bråkar med betygskriterierna som ska vägleda mig att på något mystiskt sätt foga in stora kunskapsområden i stelbenta bokstäver. Hela terminen ska eleverna regelbundet mätas, placeras in i mallar och fack, de ska prövas och omprövas och alltihopa ska fångas in och pluttas ner i ett E eller ett D eller något annat. Var gränsen går är lite flytande och hur vi lärare gör skiljer sig från person till person. Det är som att ingen riktigt törs formulera tanken att all den tid vi lägger ner på den allsmäktiga bedömningen borde gå till något annat - nämligen det vi egentligen är i skolan för att göra - ja just det undervisa!

Jag är så trött på sönderstressade elever som kämpar och sliter för att få sitt arbete definierat av en bokstav.

Jag är så trött på sönderstressade elever som kämpar och sliter för att få sitt arbete definierat av en bokstav. Jag är förtvivlat trött på föräldrar som ifrågasätter, motsätter sig eller tycker sig veta bättre än den professionella värdering jag har gjort. Och jag är urbota urless på att så många av mina tankar ska ockuperas av den stora bedömningshetsen. Någon Einstein menar att betyg och omdömen är ett sätt för oss att signalera var vi behöver sätta in extra insatser men jag har under mina många år som lärare hittills aldrig träffat den armé av speciallärare i skinande rustning som kommer till undsättning när jag trycker på larmknappen. Och fatta så bakbunden man blir när man hela tiden, inför varje nytt kunskapsområde, ska brottas med tanken på hur i helsike allt det nya ska bedömas? För att inte tala om pressen som hamnar på eleverna. Det är ett besynnerligt sätt att se på kunskap. Att man lär sig för ett betyg. Huvaligens dagar, vi tycks ha skapat ett monster.

Skolverket är mycket tydliga med att både elever och vårdnadshavare har rätt att få veta på vilka grunder ett betyg satts och vad som varit avgörande under betygssättning. Detta är förstås rimligt. Om man nu ska få en termins samlade insatser inknorkat i en liten bokstav vill man naturligtvis veta hur det hela gick till. Men jösses Amalia vilket kolossalt arbete det blir för oss lärare. Varje betyg ska motiveras och tåla en kritisk utfrågning. Det blir så oproportionerligt mycket tid som läggs på denna sabla bokstav. Ibland funderar jag på om inte själva bedömningen alltför ofta står i vägen för lärandet. Hör ni hur himla koko det låter?

Det blir så oproportionerligt mycket tid som läggs på denna sabla bokstav.

Det är inte långt kvar av terminen. Jag hade velat knyta ihop säcken snyggt, gå ut med fanan i topp. Men det har jag ju inte tid med. Jag ska jaga elevarbeten in i det sista, jag ska vikta underlag mot halvlummiga betygskriterier och jag ska vara väl förberedd att motivera mitt beslut. I år sätter jag tack och lov blott 162 betyg. Men ändock finns här ingen tid för lektionsplanering. Det blir mycket film denna vecka för jag hinner inte planera eftersom jag ska bedöma.

Jag vet att någon otålig läsare nu efterfrågar lite mer konstruktivitet och lösningsfokus. Låt mig därför fatta mig kort: avskaffa betyget F och inför betyg senare (kanske i årkurs 8). Eller låt oss vara lite crazy för tusan: avskaffa hela skiten och inför färdighetsprov och intervjuer när det börjar bli dags för vidare studier. Fatta så bra det skulle bli! Vi skulle kunna ägna oss helhjärtat åt undervisning och att lära för livet. Det låter alldeles vilt och galet, jag vet! Men fy bubblan så gött det hade varit!