Maria Wiman: Allt jag ville säga – men inte kunde
Krönika ”Det här får vi inte säga – men det är sanningen om trasiga skolan”, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Allt jag ville säga – men inte kunde
För längesedan hade jag en rymmare i klassen. Jag var väldigt gravid på den tiden, kalaskulan antog storleken av en hel planet. Eleven var en yvig gosse med häftigt temperament och när stubinen brann av tog han till apostlahästarna och sprang i vild galopp. Det var ett evigt sjå att fånga upp detta krusidullbarn innan han spurtade iväg långt utanför skolans gränser.
Jag minns speciellt en gång. Det var vargavinter och ishalka. Jag och magen var rastvakt och eleverna spelade King på skolgården. Gossebarnet blev spritt språngande jubelrasande och sprang från skolgården. Jag, smidig som en skolkopiator, hade inte en chans att stoppa honom.
Ville säga som det var
Jag minns det efterföljande mötet. Något hade brustit, mamman var orolig och förtvivlad. Jag minns hur jag klämdes mellan borden och måsten, ärlighet och sminkad sanning. Egentligen hade jag ju lust att helt frankt säga precis som det var.
”Två ur fritids var ju för tusan sjuka! Det var stora luckor på skolgården! Jag var tvungen att trösta Lisa som åkte stjärtlapp in i en risbuske, jag planerade nästa lektion i huvudet, jag hade inte hunnit PINKA PÅ HEEELA FÖRMIDDAGEN (!!), projektorn i klassrummet var trasig, Jeppe och Joppe hade bråkat första lektionen och hela rasten stod lille Sture och babblade sönder mina öron med sin pojkröst”.
Pressade bland kugghjulen
Det sa jag inte. Det kunde jag ju inte säga. Vi lärare är ju hela tiden själva pressade bland kugghjulen i det trasiga systemet. Ironiskt nog är det samma system som vi hela tiden måste upprätthålla och försvara. Vi står i skottlinjen, det är oss man hör av sig till när symptomen för systemets brister blir alltför märkbara. Men vi kan inte mycket göra, vi är lika fångade i loopen av effektiviseringar, budgetar i balans och new public management som eleverna.
Men det får vi inte säga.
Jag kunde inte säga att jag höll med.
Jag kunde inte säga till den oroliga föräldern att ”arbetslaget löste” de två fritidspedagogernas frånvaro vilket gjorde att jag var överallt och ingenstans den dagen.
Jag kunde inte säga att hennes barns snabba ben var en evig källa till otillräcklighet och samvetsstress, att elevassistenterna fick kicken för ett halvår sedan och att personalen på skolan gjorde allt för att hålla god min eftersom den fina friskolan med kadaverdisciplin snart skulle smälla upp i området och stjäla villaungarna ifrån oss.
Jag kunde inte säga att jag höll med om att det var under all kritik att ingen punktmarkerade hennes son eller att jag gick hem och fulgrät den dagen för att jag kände mig så misslyckad.
Man vill bara göra rätt
Som lärare förväntas man stå till svars när lektioner, bedömning, raster och dokumentation brister. Man är hela tiden skyldig att försvara den trasiga maskinen i vilken man verkar. Lojaliteten med huvudmannen och kollegorna är viktig. Och viljan att hjälpa eleverna är så stor. Samtidigt har man aldrig riktigt mandat att själv förändra, organisera om eller tillskjuta fler resurser trots att man mycket väl vet var sållet läcker.
Det är en besvärande sits.
Hjärtat klappar ju för barnen. Man vill bara göra rätt åt alla håll. Man vill ha tiden och orken att lugna guldgossen redan innan topplocket går. Och man vill ha konditionen att lubba ifatt honom om det trots allt blir nödvändigt. Man vill rakryggat kunna se en vårdnadshavare i ögonen och säga att det här ordnar sig.
LÄS MER:
