Vi har inte råd att fjamsa omkring på måfå

Visst är det roligt och spännande att vara lärare? Allt går liksom i cykler. Det är som att det enda man kan vara riktigt säker på är att man har ändan bak. 

Under en vidunderlig tid kunde man exempelvis höra viktiga chefschefer säga saker som att vi skulle vara världsledande när det kom till digitalisering. Sverige skulle vara längst fram och alla andra länder skulle titta på oss med lika delar beundran som avund. 

Den skulle göra mig attraktiv

Och som vi anammade detta! Alla elever fick en digital enhet, vi lärde oss ordbehandlingsprogram och digital källkritik. Personligen ägnade jag imponerande mängder tid åt att ta något som hette PIM-körkort (PIM stod för praktisk IT- och mediekompetens och när jag gick utbildningen fick jag höra att den skulle göra mig attraktiv på arbetsmarknaden).

Mina elever gjorde knastokiga skolarbeten i hippa appar och en gång var jag på en föreläsning där en klämmig dam gjorde ett halvknackigt hologram av en drake mitt framför mina ögon. ”The students will looove this”, sa hon, medan alla i publiken inklusive jag själv drog imponerat efter andan. ”Wow”, tänkte jag. ”Datamaskiner är coola grejer.”

Nu är det dags att göra en så kallad u-sväng åt andra hållet. Huj vad det går.

Men nu har pendeln dramatiskt slungats tillbaka. Vi lärare vandrar fram på samma nötta klassrumsgolv med samma usla förutsättningar men med nya fräscha politiker som dikterar villkoren trehundraåttio mil ovanför våra huvuden. Nu är det huxflux hopplöst ute att vara digital. Nu ska man tydligen backa från skärm till pärm om man ska göra rätt. Stencilen tycks göra ett bejublat återinträde och nu är det blyertspenna och pappersark som är det nya svarta. Tjolahopp tjolahej – hänger ni med i svängarna kära kollegor? Nu är det dags att göra en så kallad u-sväng åt andra hållet. Huj vad det går.

Längre än en mandatperiod

Det här är ingen text om digitaliseringens vara eller icke-vara. Snarare handlar den om hur fnoskigt det blir när beslutsfattare struntar i att tänka längre än näsan räcker. Tiden är ju för oss alla andra längre än en mandatperiod. Och skolan är lite för viktig för att man ska få styra och ställa helt efter eget bevåg. 

Vi som jobbar i denna vidunderliga verklighet behöver lite frid. Vi behöver lita på att makthavare vet vad de pysslar med och att vi på golvet kan få lite ro att jobba in metoder, finslipa, tråckla, joxa och polera. Om man nu är ytterst ansvarig för författandet av styrdokument får man för tusan hakar ha lite muskler bakom de fattade besluten. Det kan inte handla om att den ena politikern tycker att digitalisering är fräckt och att den andra sentimentalt vill tillbaka till hur det var förr. Vi har inte råd att fjamsa omkring på måfå liksom. Stabilitet och långsiktigt ansvarstagande är fina grejer. I synnerhet om man bossar över våra barns utbildning.

Härligt med lite frid

Jag personligen tror att det kan vara ganska bra för en ungdom att under sofistikerade former lära sig att navigera i det digitala landskapet. Jag tror också att det är en bra grej att läsa på papper och skriva med penna. Framför allt tror jag att vi lärare har en hel uppsjö av strategier att ta till beroende på ämne, elevgrupp, tid på dagen, dagsform, utomhustemperatur, tillgång till läromedel, var i arbetsområdet man befinner sig, tid på året, skolans upptagningsområde och hundra andra parametrar. Det ingår lite i det man i vardagligt tal kallar professionalism. 

Med andra ord: vi har koll om man ger oss förutsättningar för koll. Men det blir prilligt när man på toppen av isberget fiskar i grumligt vatten och vänder kappan dit vinden råkar blåsa för tillfället. Och om man ska tillåta sig att vara lite krass kan man väl konstatera att på svältkost blir ingen fet, alldeles oavsett hur mycket vi pepprar på toppen.

Frid är ett vackert ord. Visst skulle det skulle vara härligt med lite gammal hederlig frid?

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här