Upp till kamp, alla surkartar och glädjedödare!

Ibland tycker läsare att jag är en gnällspik, en kinkig gnöltott, en knotande surtant. En gång hade jag ett möte med en person som i slutet utbrast: ”Roligt att se dig så glad för en gångs skull!”.

Såna där kommentarer gör mig alldeles paff. Jag är ju för det mesta en muntergök av bästa sort. Jag skulle drista mig till att säga att jag allt som oftast är allt annat än en surkopp.

Att som lärare påpeka systemfel, oja sig över politiska skygglappsåtgärder eller muttra över svällande arbetsuppgifter har inget att göra med att ogilla sitt jobb. Tvärtom! Det är ju för kung och fosterland precis tvärtom. Jag älskar mitt jobb. Ni ska veta att jag älskar mitt jobb.

Jag älskar att undervisa. Jag älskar vad som händer i mitt klassrum, i samspel med eleverna. Jag älskar att högläsa böcker som får elever att kippa efter andan. Jag älskar när gnistor tänds, när någon får en idé som jag kan haka på. Jag och mina elever har under åren skapat minnen som bäddat sig in i mitt hjärta och värmer mig inifrån fortfarande. En gång demonstrerade vi för världens hav på Medborgarplatsen, en gång hjälpte vi till att konstruera en lekpark, en gång åkte vi på klassresa till Ullared och en gång vann vi Huddinge demokratipris. Jag tycker om att djupdyka i mina ämnen, att förmedla min nördighet vidare och det är en svårbeskrivlig eufori när en trulig elev plötsligt börjar tycka om lektionerna.

Jag vill inte tumma på min undervisning.

Det här jobbet är en ynnest, en ofattbar ära på många sätt. Jag är så svag för elever som ställer stora frågor, när de plötsligt förstår och stoltheten hos någon som hux flux kan något hen aldrig kunde tro. Att vara lärare är många gånger att få betalt i evighetslång tacksamhet. Ja, det här har alla möjligheter att vara världens finaste jobb.

Jag vill göra det alldeles klart att lärare som lyfter problematiska arbetsmiljöfrågor, lärare som går ut och demonstrerar, lärare som ägnar sin tid åt att engagera sig fackligt och diskutera på sociala medier – är lärare som brinner. Det är inte lärare som hatar sitt jobb. 

Jag vill inte tumma på min undervisning. Jag vill inte behöva välja vilken elev jag ska se och vilken jag måste försaka. Jag vill inte vara den lärare som inte hinner med hemmasittaren eller ignorerar den trotsige som lever rövare i korridoren. Jag vet hur magiskt detta jobb är när det är som bäst. Och när beslut efter beslut hotar att stjäla förutsättningarna ifrån oss vore det nästintill tjänstefel att inte bråka. Det handlar inte om att förfasa sig över enskilda elever, rektorer, kollegor eller den egna arbetsplatsen. Det handlar om att värna det som får hjärtat att slå, att knyta näven för våra barn.

vi lärare måste väsnas ännu mer.

Man kan välja glädjen varje dag om man vill. Man kan svälja den där klumpen i halsen till den antar storleken av ett bowlingklot. Man kan vända ut och in på sig själv hela vägen till man tjongar in i väggen. Man kan le och vara glad, väluppfostrad och timid medan himlen faller ner. Jag har spenderat nästan hela mitt liv med att vara precis så. 

Men jag tror att det är dags att göra tvärtom. För kärleken till jobbet, av omtanke för våra elever, är det dags att släppa tystnadskulturen. Om nedskärningar och kortsiktiga hittepå-förslag fortsätter att sätta tonen tror jag att vi lärare måste väsnas ännu mer. 

Så här kommer min uppmaning! Glädjedödare och knirkblåsor! Surkartar och grinollar! Förena er! Upp till kamp!