En typisk lektion för mig är att jag planlöst går in i klassrummet och frågar eleverna vad de vill göra idag. Sedan får de hipp som happ välja lite själva. Ja, vi har ju elevinflytande liksom. Någon viker pappersflygplan, en annan pluggar geometri, en tredje gör kullerbyttor i korridoren och en fjärde spelar tvärflöjt i otakt.

Det blir ju kaos naturligtvis. Ofta sitter jag helt handfallen i hörnet. ”Tänk om vi bara kunde avskaffa elevinflytandet”, drömmer jag saligt. ”Ja, tänk om man bara fick straffa eleverna mer. Om jag kunde beordra sopning av skolgården eller att plocka utspottade tuggummin med pincett – då hade allt varit guld och gröna skogar.”

Ja, så tänker lärare. Aldrig. Någonsin.

Jag är så otroligt besviken

Jag ska bli lite allvarlig här. För jag känner mig så uppgiven. Jag är uppriktigt bestört över utbildningsministerns elevsyn. Och jag är så otroligt besviken på hur hon ser på mig och mina kollegor.

Vad tror hon? Hur lågt kan man tänka om lärarkåren egentligen? Lägre än lägst tydligen. Vi befinner oss under kackerlackorna på skalan. Vi är tamejfan kackerlackornas förkrympta barnbarn. Möjligen är det bara eleverna själva som står under oss.

Det får mig att tappa tron på våra beslutsfattare

Simona Mohamsson vill stryka alla skrivningar om elevinflytande i våra styrdokument.

Det ska också bli lättare för lärare att utföra vad hon kallar gottgörande åtgärder (jag personligen tycker dock att en spade är en spade och en bestraffning är en bestraffning). Hon säger att hon vill skapa en skola präglad av disciplin, att det ska ske en kulturförändring. Barnen ska inte ”luras att tro att de har makt i klassrummen”.

Det är tydligen så man upprättar ordning och studiero.

Vad tror hon händer i klassrummen?

Sådana här utspel får mig att tappa tron på våra beslutsfattare. Jag blir helt satt ur spel. I en värld där demokratin är i fritt fall ska vi alltså tumma på barnkonventionen, sluta lyssna på eleverna och inskränka barns rättigheter. På riktigt?

Vad tror Mohamsson händer i våra klassrum egentligen? Frågan är uppriktigt ställd. Tror hon att vi fullkomligt har resignerat från vårt uppdrag, att det i skolan råder djungelns lag? Jag blir bekymrad över att hon på nyheterna säger att det är anarki i skolan. Fattar hon på riktigt inte att skolans problem inte handlar om att elever får önska högläsningsbok, välja film och tycka till om vilken dag det ska vara prov?

Tror hon alltså att om jag bara får straffa stökbarnen lite hårdare så kommer de automatiskt att ”skärpa sig”, foga sig, hantera den otroligt komplexa miljö som den svångremsåtdragna skolan kommit att bli? Kan man på riktigt vara så naiv? Som utbildningsminister dessutom?

Jag orkar inte.

Måttet är rågat!

Jag är trött på att slåss mot förnedrande gratisförslag. Trött på att behöva agera mänsklig sköld mot världsfrånvända idéer. Förtvivlat urless på spända-muskler-politik som saknar vetenskaplig förankring.

Jag orkar på riktigt inte.

Jag vill inte straffa mina elever. Jag vill inte tysta deras röster. Jag vill ha mindre klasser, mer tid för varje unge, en starkare elevhälsa, fler speciallärare. Och jag önskar mig det omöjliga – jag vill ha samhällets förtroende. Lita på att jag med rätt förutsättningar kan göra mitt jobb utan att strida mot barnkonventionen och utan att straffa barnen jag undervisar.

Det måste bli slut på dessa desperata politiska utspel. Det är människor vi jobbar med här. Vi har inte råd att lattja lite på känn, att fiska röster med barnens utbildning (och välmående) som insats. Jag och mina elever har inte råd att bli politiska slagord på slarvigt skrivna plakat.

Måttet är rågat. Lägg bara av.

• Fler krönikor av Maria Wiman hittar du här

LÄS MER:

Lärare larmar: Elevers inflytande har gått överstyr

Enkäter i skolan: ”Elever ska inte utvärdera oss”

Läraren: Elevers tyckande väger absurt tungt

Skrotar elevenkäterna: ”Hemska saker om lärare”