Maria Wiman: Det krävs mer för att undervisa om sex
Krönika Det här med sexualitet, samtycke och relationer är svåra ämnen att levandegöra och integrera kontinuerligt i undervisningen. Man kan inte bara stapla arbetsuppgifter i bergsformation utan att ge oss rimliga premisser att fixa biffen, skriver Maria Wiman.
Maria Wiman: Det krävs mer för att undervisa om sex
Häromdagen lyssnade jag på Sveriges radio. Man diskuterade hur skolan hanterar det nya området “Sexualitet, samtycke och relationer”. Det pratades vitt och brett om vad skolan gör och inte gör, hur lärare tänker och hur det går till i klassrummen. Experterna i programmet var en utredare på Skolinspektionen och en sexolog.
Såklart. Jag menar, det vore ju för jädra dumt att prata med professionen själv. Då är det ju bra mycket smidigare att prata om dem det gäller, fyrahundra meter ovanför huvudet på de berörda – ja, mycket klokare att endast spekulera kring dessa mytomspunna lärares vardag och förehavanden. Man hade ju trots allt en rapport att utgå ifrån.
(Jag vill inte vara förmäten men en annan vild tanke hade varit att på riktigt intervjua en faktisk lärare. Men vem är jag att tycka? Jag jobbar ju inte på radio.)
Så här ”dåliga” är vi
Radioprogrammet kom till med anledning av en ny rapport från Skolinspektionen. Här konstateras att 23 av 30 granskade grundskolor brister i undervisningen när det kommer till just sexualitet, samtycke och relationer. Det finns liksom ingen hejd på hur usla vi är. I rapporten kan vi läsa att vi är dåliga på att diskutera ämnet i ett längre perspektiv, vi tar inte hänsyn till samtalsklimatet i klassen, vi är inte tillräckligt förberedda och lektionerna är för skralt planerade. Dessutom fördjupar vi inte begreppet samtycke, vi sätter det inte i ett djupare sammanhang, det finns ingen röd tråd, vi jobbar inte med det regelbundet.
I programmet frågar man sig varför lärare har så svårt med detta ämne. Men eftersom inget geni på SR kom på tanken att intervjua någon av Sveriges lärare så tar jag mig fräckheten att svara här.
Vi måste få en rimlig chans att förverkliga orden.
Så här är det nämligen:
Bara för att det fattas ett beslut högst uppe på en sockertopp och bara för att det skrivs något snitsigt i ett styrdokument innebär inte detta att bokstäverna automatiskt förvandlas till handlingskraft och vilda omtag på klassrumsgolvet. För att förändring ska ske krävs nämligen – och nu skall ni stålsätta er – något så utrotningshotat som förutsättningar. Det räcker liksom inte med att skriva saker på ett papper. Golvpersonalen måste få en rimlig chans att också förverkliga orden.
Det här med sexualitet, samtycke och relationer är svåra ämnen att levandegöra och integrera kontinuerligt i undervisningen. Det kräver mycket fingertoppskänsla, finkänslighet, klokskap och tid. Om det ska bli bra måste det finnas förutsättningar att göra det bra. Att Skolverket har några snitsiga moduler och piffiga webbkurser är inte fullgott. Det krävs mer. Det krävs föreläsningar, läromedel, kollegiala samtal och – inte minst – tid.
Beslut som fattas i galaxen
Jag åldras i förtid av tanken på att det hela tiden fattas massa beslut någonstans i galaxen och att vi på golvet förväntas omsätta alla fantastiska visioner utan extra resurser eller egentliga förutsättningar. När vi misslyckas pratar man om oss på radio, tv och ledarsidor, man skriver rapporter om oss och konstaterar att det inte fungerar – hela tiden utan att egentligen få tummen ur röven (pardon my french) och lägga ihop pusslet.
Det är inget fel på vår vilja eller ambition. Men man kan inte bara stapla arbetsuppgifter i bergsformation utan att ge oss rimliga premisser att fixa biffen.
Allt det där hade en vettig lärare kunnat säga tydligt i radio. Men ingen var ju intresserad av att lyssna på oss.
LÄS MER:
