Det är för många som vill rycka i trådarna för oss lärare

Regeringens budgetförslag var ju inte så värst lajbans för oss som jobbar i skolan. Det är väl en sjujäkla tur att man är van vid att leva på bottenskrap och skorpsmulor. Vi lärare har glömt bort hur det känns att inte vara marionettdockor för beslutfattares infall och nycker.

Känner du de små trådarna runt dina armar? Känner du hur det plötsligt rycker och drar i dig? Ingen frågar vart du vill gå eller hur snabbt du orkar springa. Någon tänjer trådarna och du ska i givakt inställa dig i ledet.

Det rivs och slits i dig

Någon fattar beslut om att resursenheten måste läggas ner och genast får du nya utmaningar. Någon bestämmer att din kollega inte kan jobba kvar, att klasser måste slås ihop, att fritids måste slimmas, att ni måste byta läromedel, implementera ny skolplattform, att du måste rastvärda mer, få fler lektioner, ytterligare mentorselever, mer dokumentation, fler arbetsuppgifter, en odefinierad sörja av suddiga måsten. Det rivs och slits i dig och du förväntas lyda tyst.

Skolan och dess medarbetare är en slasktratt, ett slukhål och en spottkopp.

Jag tänker mig att det är många därovan som slåss om att få dra i dina trådar. Det är huvudmän, tyckare i allmänhet, mellanchefer, kommunpolitiker och statsråd. Ibland kanske till och med vårdnadshavare. Man river dig åt olika håll. Skolan och dess medarbetare är en slasktratt, ett slukhål och en spottkopp. Här ryms allt och ingenting. Du ska få tillbaka hemmasittaren som blev sjuk av skolan, du ska skydda barnen från kriminalitet, du ska lösa läskrisen, öka gymnasiebehörigheten, göra Sverige konkurrenskraftigt och kompensera för social ojämlikhet. Kraven kommer från de som håller i trådarna men orken får stå för dig.

Verkligheten vittnar om annat

Om ni bara visste hur mycket jag önskade att den som satt med öglan på fingret, lekledaren på andra sidan snöret, kunde komma ner på jorden ett tag. Siffror, statistik och arga krönikor i all ära men de kan enbart erbjuda en fragmentarisk bild. Verkligheten talar ett klarare språk.

Verkligheten kan vittna om barn som vi lärare håller fast så hårt vi kan längst ut i fingertoppen men som sakta glider ifrån oss och trots att vi desperat försöker hålla kvar så fortsätter de att glida. Verkligheten kan visa hur det känns att famla i blindo utan att någon på riktigt har tid att lotsa en rätt. Och i verkligheten blir det tydligt att hur mycket det än slits och rycks i marionettdockans trådar så räcker insatsen inte till. Vi håller effektivt på att nötas ner, en efter en.

Jag hoppas på nästa skolavtal

Rätt som det är låter det ritsch och trådarna går av. Och jag undrar på riktigt vad som händer då. Vad händer den dag som lärare sliter sig loss och börjar dansa efter egen pipa? Kanske är det först då som den stora förändringen kan komma.

2024 får vi lärare ett nytt skolavtal. Och Gud vad jag hoppas på att det kommer att ge oss mer makt att sätta ner foten, att vi får skärpt tydlighet kring undervisningstid, arbetsuppgifter och klasstorlekar.

Till dess höjer jag min bägare för min förlorade värdighet och min hädangångna yrkesstolthet. Skål, systrar och bröder!