Vi är ju alltid ensamma som nya lärare
Krönika ”Som nyexaminerad lärare förväntas vi klara allt, även det som den mest erfarne läraren faktiskt kan ha problem att göra”, skriver Karin Boberg.
En dag blev jag vittne till hur en sjuksköterska skulle lära sig att självständigt göra ett rutinuppdrag i vardagen. Två sköterskor kom in till det rum jag befann mig och båda presenterade sig.
”Vi går två för att Tove här är färdig sjuksköterska men hon går dubbelt den första tiden för att få chans att praktisera det hon lärt sig tillsammans med en erfaren kollega.”
”Jag ska bara observera den erfaren kollegan”, sa den nyexaminerade.
Själv kunde jag inte annat än att åka upp i min mentala luftballong och börja reflektera och observera det jag såg och upplevde. En person som genomförde proceduren medan den andre stod bredvid och observerade.
De tappade hakorna
Jag som mångårigt erfaren och examinerad lärare kunde helt enkelt inte låta bli att sätta ord på det fantastiska jag såg.
”Det här är ju helt fantastiskt. Får ni gå dubbelt den första tiden för att observera en mer erfaren person med samma utbildning? Det får vi lärare inte göra.”
Jag kunde riktigt se hur de mentalt och fysiskt tappade sina hakor när de tittade på mig. Den mer erfaren fann sig snabbt och frågade;
”Menar du att ni lärare är ensamma direkt efter utbildningen? Får ni själva utföra alla svåra moment utan att ha någon med er?”
Jag kunde ju inte annat än bekräfta.
Listan kan göras lång
Några av er kommer nu såklart protestera, visst har vi en mentor med tid att vara där för oss i samtal. Men det finns absolut ingen som går bredvid oss den första tiden. Vi förväntas ju klara allt, även det som den mest erfarne läraren faktiskt kan ha problem att göra.
Många moment har vi dessutom aldrig ens fått utbildning att göra. Som att skriva första veckobrevet, ta första mobiltelefonkonflikten, hålla första utvecklingssamtalet, träffa en upprörd vårdnadshavare, starta den första läsårsdagen med en ny grupp, äta pedagogisk lunch, tampas med kopiatorn … ja, listan kan göras ofantligt lång.
Vem kan hjälpa mig inse att det är ett misstag jag gör?
Jag kan ju inte annat än inse att det här är en stor brist i vårt yrke. Dels att vi förväntas kunna allting direkt. Men även att vi alltid, alltid, alltid är ensamma i vårt yrkesutförande. Vi är ensamma när vi träffar vårdnadshavare för första gången. Vi är ensamma när vi träffar vår klass för första gången. Vi är ensamma när vi gör vårt första misstag. Ja, just misstaget kanske det är skönt att ingen annan ser. Men vem kan vi då reflektera med? Vem kan då hjälpa mig inse att det är ett misstag jag gör?
Hur svårt är det inte att faktiskt både inse att det var ett misstag som lätt kan korrigeras med en annan procedur, och inte något som kanske bortförklaras med att just den klassen där går det inte att göra just den saken?
Om jag är ensam när jag lär mig, hur kan jag då få span på att det där var dumt, det ska jag inte göra igen?
En stund att reflektera
Efter mötet med sjuksköterskan kan jag inte annat än tänka att det är så konstigt att vi som ansvarar för att utbilda nästa generation alltid, alltid, alltid gör det ensamma. Dessvärre och tragiskt nog är att det också ständigt kapas i tid, reflektionstiden. När jag vid något enstaka tillfälle får tid att tillsammans med en erfaren kollega reflektera över min roll och vardag så sker det oftast vid terminens slut eller vid dagens slut.
Tillsammans med dessa två sjuksköterskor fick jag en stund att reflektera över min yrkesroll. De häpnade verkligen över att vi som lärare är själva som nyexaminerade i våra första stapplande steg i vår yrkesbana. Görandes många moment som vi aldrig ens tränats för under utbildningen.
Vi är ju alltid ensamma. Så tack alla kollegor och vårdpersonal där ute, vi gör verkligen skillnad varje dag. Glöm inte det!
LÄS MER:
