Detta ensamjobb kräver en stöttande chef

Vi lärare publicerade för ett tag sedan en artikel om en rektor som skickats på charmkurs efter att 20-talet anställda slutat.

I samma veva skrev en annan stor dagstidning om att var sjunde anställd är rädd att säga sin åsikt på jobbet, och ytterligare en artikel om medarbetare som motarbetats av sin chef på en arbetsplats med tystnadskultur.

Jag har inte slutat tänka på det sedan dess. Allt handlade inte om skolvärlden i sig men är lätt applicerbart på alla arbetsplatser. För en skolas del borde det bli en ordentlig tankeställare när många medarbetare slutar på samma gång.

Tänk så många elever som förlorat sin trygghet. Tänk så många betyg som kommer att sjunka. Så mycket oro det kommer att skapa i skolan, i närområdet och i alla hem som påverkas. 

Inget lätt uppdrag

Rektorsuppdraget är inte ett lätt uppdrag. Budgeten ska hållas, läroplanen ska följas, elever ska få mat, toaletter ska städas och lärare ska anställas. Allt i en väldans fart.

Men en rektor utan sina lärare och en skola utan sina lärare är ingen skola. En skola som förlorar 20 av sina lärare är förskräcklig. 

Så många elever som förlorat sina rutiner. Så många medarbetares självförtroenden som kommer att sjunka. Så mycket oro och tvivel på sin egen förmåga det kommer att skapas om man blir motarbetad av sin egen chef.

Även lärare ska ha den rätten

Borde inte varningsklockorna ringa redan om fem lärare slutar? Att några lärare slutar varje termin må så vara, men när det är många och vid samma tillfälle och av till synes samma orsak. 

Vi jobbar i en verksamhet där demokratiuppdraget är centralt. Vi ska värna om varje enskild individs rätt till utbildning och att få växa och utvecklas till sitt bästa jag.

Även lärare ska självklart ha den rätten att mötas med ett förhållningssätt som motsvarar från sin skolledning. Där står vi lärare ofta ensamma i vår grupp med 30 elever i klassen. Vi vet att dagen är fylld av toppar och dalar, ämnesarbete, konflikthantering och planeringsarbete. Det är en del av vår vardag.

För att klara den dagen behöver vi någon som finns där i bakgrunden. Någon som kan vara bollplank, någon som kan vara ett stopp, någon som kan vara en push framåt och någon som bara kan vara där för att säga hej.

Om du inte får en stöttande chef eller en känsla av hur viktig du är för skolverksamheten, ja då blir det tufft.

Javisst har vi kollegor som stöttar, hjälper och fixar i stort och smått, men här menas såklart en chef. Å det är ju just till chefen som vi ska vända oss till om det är något som inte fungerar som det borde. Men om då chefen är den som gör det svårt?

För i allt som händer i vardagen så är vi ofta själva. Vi är själva i vårt klassrum. Själva när vi bedömer, själva när vi ringer de vårdnadshavare som behöver kontaktas och själva när vi löser konflikter eller undervisar i klassrummet. 

Vi vet att det är ett ensamjobb men när det blåser då behöver vi någon där, någon som är där för att vara där för just oss. Likt Knyttet i Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet”, som sökte efter någon som skulle vara där för Knyttet. Men att ha den där någon är tydligen inte alltid självklart.

Förlorar trygghet

Om du inte får en stöttande chef eller en känsla av hur viktig du är för skolverksamheten, ja då blir det tufft. Att då ha en chef som direkt motarbetar en eller tar sig rätten att göra så att man behöver sluta – vilken tanke!

Tänk så många vuxna som förlorat sin glädje i jobbet. Tänk så många självförtroenden som kommer att sjunka. Så mycket oro det kommer att skapa hos den som måste söka nytt jobb. Så mycket tankemöda för att försöka förstå hur en rektor som ska ha demokratiuppdraget i fokus kan göra så.

Tänk så många elever som förlorat sin trygghet. Tänk så många betyg som kommer att sjunka. Så mycket oro det kommer att skapa i skolan, i närområdet  och i alla dessa hem som påverkas.