Skolverket ger råd – men kritiserar skolor som följer dem

Svensk skola brister i att ge elever det stöd de har rätt till enligt en ny rapport av Skolverket. Trots tidiga tecken på svårigheter får fyra av tio elever inte något särskilt stöd alls under sin grundskoletid. De som fått stödinsatser har fått det under kort tid och stödet har satts in först i de senare årskurserna, när slutbetyget riskerar att bli F.

”Det finns brister i skolornas arbete med särskilt stöd” skriver Skolverket i sin rapport. Jag studsar till när jag läser påståendet. ”Brister”? Ursäkta, men skolorna har ju jobbat exakt efter de direktiv de fått de senaste åren – av skolmyndigheterna själva!

Har byggt en labyrint av procedurer

På Skolverkets webbplats kan man ta del av hur det ska gå till när elever ska utredas för särskilt stöd. (Idag räcker det nämligen inte med att en lärare larmar när en elev halkar efter i undervisningen.) Först ska elevens behov ”utredas” och detta på längden och tvären. Det tog mig flera minuter bara att skrolla igenom den milslånga informationstext kallad ”Stödmaterial” som skolmyndigheterna producerat om hur en sådan utredning ska gå till: dess olika delar och arbetsgång, hur den ska planeras med alla inblandade parter (enligt bilden på Skolverkets webbsida krävs det en hel armé) den pedagogiska bedömningens utformning, kartläggningen av skolsituationen och författande av åtgärdsprogram samt uppföljning och utvärdering. (Ironin i att detta tydligen även ska utföras ”skyndsamt”.) Man har även låtit illustrera en sorts ”karta” med pilar och bubblor över hur alla steg och procedurer ska gå till. Den liknar en labyrint:

Att så få som 6 procent av grundskoleeleverna får särskilt stöd i Sverige idag (jämfört med Finlands 25 procent) är verkligen ingen slump! Att ta sig igenom skolmyndigheternas utredningsdjungel är ju som att bestiga Mount Everest. Normen i svensk skola har de senaste åren inte varit särskilt stöd utan anpassningar och inkludering till varje pris. Sverige är idag ett av de länder i världen som har störst andel elever i samma klassrum, oavsett kunskapsnivå. Detta samtidigt som många elever lämnar grundskolan utan att kunna läsa åldersadekvat eller få behörighet att studera vidare; ett gigantiskt pedagogiskt misslyckande som man kan läsa mer om i Vi lärares senaste granskning ”Inkluderingshaveriet”.

Tillgänglig lärmiljö istället för särskilt stöd

I en (nu avpublicerad) film från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) understryker en av deras rådgivare (med inriktning digitalt lärande) att inget barn ska plockas ur sitt ”rätta sammanhang”. Barnet ska få sitt stöd i klassrummet hela tiden genom hjälpmedel som digitala verktyg och anpassningar.

Även Skolinspektionen har varit glasklara med vad som gäller: God undervisning för elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf), går ut på att erbjuda hjälpmedel som digitala verktyg, hörselkåpor, skärmar och stressbollar. Läraren ska differentiera sin undervisning utifrån elevernas förutsättningar, intressen och kunskapsnivåer och elever ska få ”visa upp sina kunskaper på olika sätt.” ”Tillgänglig lärmiljö” har blivit ett mantra. Något särskilt stöd har inte varit på tapeten uppifrån, om man säger så.

Och när svenska skolor lydigt arbetat efter de direktiv de fått av sina skolmyndigheter, klandras de nu plötsligt för att inte ge tillräckligt mycket särskilt stöd? Det är, om alla ursäktar, en smula magstarkt.

Viktigare med rätt papper än med rätt insats

Visst finns det elevhälsoarbeten ute på skolorna som fungerar bra men faktum är att arbetsgången på alltför många skolor idag är att lärarna kallas på möten där de ska rapportera om olika problem och svårigheter deras elever har. På mötet dokumenteras allt som sägs noga. Sedan händer…absolut ingenting! Processen – larma till elevhälsan, lyfta problemen, diskutera och dokumentera – rullar på i all oändlighet, vilket skapar stor frustration hos lärarkåren som desperat får bevittna sina elevers fall i realtid.

Men när Skolinspektionen knackar på dörren kan skolorna hiva fram all dokumentation som gjorts om eleverna och visa på stor handlingskraft eftersom elevernas behov ”varit uppe på agendan” under flera möten. Fast man i själva verket ingenting gjort för dem.

Många lärare vittnar förtvivlat om att skulden och ansvaret under dessa meningslösa möten ofta skjuts tillbaka till läraren själv. Läraren får i uppdrag av elevhälsan att anpassa ännu mer, differentiera bättre, skräddarsy fler individuella lösningar, anstränga sig mer med ”relationen” till alla elever som skolkar, stökar och inte klarar kurserna. Men om läraren – som ju undervisar ca 30 elever samtidigt– hade kunnat göra något mer för alla enskilda som halkar efter, skulle hon naturligtvis redan ha gjort det. Lärare vänder sig till elevhälsan för att få hjälp när allt som de själva försökt göra inte fungerat och när andra externa insatser krävs.

”Tyvärr blir det ju så här eftersom det saknas speciallärare ute på skolorna”, suckar de beslutande och bestämmande med bekymmersrynkor i pannorna. Grattis till den insikten! Givetvis uppstår det en skriande brist på speciallärare om man avvecklar speciallärarprogrammet och ersätter denna viktiga yrkesgrupp med konsulterande specialpedagoger.

Dagens lösning är ingen lösning

Men ärligt talat spelar det faktiskt ingen roll. Om speciallärare saknas får man sätta in en annan vuxen som får lästräna med Olle vid sidan av undervisningen. För dagens alternativ – att tvinga lärarna att sitta på en massa möten som leder till att de själva får i uppdrag att göra ännu mer för enskilda elever medan de gruppundervisar sina klasser och långsamt går sönder av samvetesstress – är nämligen ingen lösning.

Så varför protesterar inte lärarkåren mot detta tidskrävande, byråkratiska, resultatlösa degtrampande, understött av skolmyndigheternas evighetslabyrinter? Jag har frågat flera lärare. Svaret är alltid detsamma och alltid lika skuldtyngt: ”Förlåt, men jag orkar bara inte ta den kampen också. Jag är slutkörd…”

Systemet är riggat och det är elever i behov och svensk lärarkår som fått betala priset.

LÄS MER:

Inkluderingshaveriet: ”Det är dags att tänka om”

Hälften av Annas elever är i behov av anpassningar

”Det finns en gräns för hur mycket stöd en lärare kan ge”

Elever som får stöd – stor skillnad mellan kommuner

Finska modellen: Här får var fjärde elev särskilt stöd

Skolministern om granskningen: ”Vi har ett inkluderingshaveri”