Idrottslärare hinner inte utveckla eleverna

Rami Aro är lärare i idrott och hälsa och ordförande i Svenska Idrottslärarföreningen. Skolvärlden hälsar på honom under en utomhuslektion en tidig höstmorgon i Kallhäll, norr om Stockholm.

På Kolarängskolans grusplan, nästan helt omsluten av dungar med tall- och björkskog, värmer eleverna i klass 4 A upp med att leka kull, en variant med lika många kullare som deltagare att kulla. Det blir en väldig fart på barnen när de försöker undvika – alternativt komma åt – varandra, och samtidigt hålla sig innanför den begränsade yta som är avgränsad med små, röda plastkoner.

– Den begränsade tiden som vi idrottslärare har på oss att instruera, sätta igång och utvärdera våra elever gör att varje lektion är ett potentiellt bedömningstillfälle, i stället för en möjlighet att fokusera på utveckling och lärande. Det är inte optimalt, varken för läraren eller eleven, säger Rami Aro.

Han är klädd i grå träningsbyxor och en grön luvtröja med de betryggande orden ”Keep calm and let the teacher handle it” – var lugn och låt läraren lösa det – tryckta över bröstet.

– Vem har tappat sitt band? frågar han eleverna.

Alla kullare bär ett rött tygband, men nu har någon av dem tappat det i gruset.

Han menar att det inom ämnet idrott och hälsa finns ett extra stort behov av att utveckla trygga relationer med sina elever. Samtidigt är möjligheterna att ägna sig åt relationsbyggande samtal begränsade.

– Relationen är viktig i alla ämnen. Men sitter du och räknar matte så är det bara du och din lärare som ser om du gör fel. Idrotten är mer utlämnande, hela klassen ser vad du gör och inte gör. Det kräver en trygghet mellan eleven och läraren, och det tar tid att bygga upp det. Det är svårt att effektivisera relationsbyggande. Det handlar ju om ett förhållande mellan två människor och de kan ibland vara svåra, säger han.

Att bara utföra är inte en bra lärmiljö.

För att beskriva problemet med tidsbristen gör han en grov uträkning av hur mycket lektionstid en genomsnittlig idrottslärare har per elev och vecka.

– Det ser lite olika ut beroende på ålder och skola, men normen är att som elev ha cirka 50 minuter idrott och hälsa två gånger i veckan. Så jag som lärare har 100 minuter per klass och vecka. Med runt 25 elever per klass blir det fyra minuter per elev och vecka, men då räknar vi inte med uppstart och avslutning av lektionen. Tar man bort 10 minuter för det så blir det tre och en halv minut. Och sen har man förstås inte tid att fokusera på eleverna hela resten av tiden heller. Det är saker som ska förberedas och oväntade saker som inträffar under lektionens gång, säger han.

| Foto: Daniel Roos

”Raaaami!” ropar en elev. ”Han har ramlat!”

På grusplanen ligger en pojke som gått omkull i stojet. Runt om honom står tre bekymrade klasskamrater. En av dem vinkar på Rami Aro, som håller på att placera ut fler plastkoner i en rektangel på andra sidan grusplanen. Han släpper konerna och joggar bort till den fallne pojken, som sätter sig upp, långsamt, som för att känna efter om han fortfarande är hel.

– Ojdå, hur gick det? frågar Rami Aro, samtidigt som han tar tag i pojkens händer och får upp honom på fötter.

Lite peppande småprat och en hand på axeln så är vurpan snart glömd, och pojken kastar sig in i kull-leken igen.

Rami Aro tittar till de övriga eleverna som fortfarande ränner runt och kullar varandra innan han återgår till konerna. Det vankas fotbollsbrännboll efter uppvärmningen.

Vad blir konsekvenserna för eleverna av att ni som idrottslärare inte har tid att ge varje elev den uppmärksamhet ni skulle vilja?

– De lär sig helt enkelt mindre. De kommer inte bli utmanade, de kommer inte att bli bättre på någonting – de bara utför övningar. Att bara utföra är inte en bra lärmiljö.

Det finns skolor där idrottsläraren har 500 elever att bedöma helt själv.

Förutsättningarna för idrottslärare skiljer sig markant åt beroende på arbetsplats. Rami Aro har själv bytt skola flera gånger på grund av orimlig arbetsbelastning och dålig arbetsmiljö. Nu trivs han bra. På Kolarängskolan har han en ämneskollega, och tillsammans delar de på cirka 400 elever.

– Vi kan dessutom jobba två och två i klasser där vi känner att det behövs. Så vi har det bra. Men det finns skolor där idrottsläraren har 500 elever att bedöma helt själv. Jag vet inte om jag vågar tänka tanken vad som skulle hända om jag hade 500 elever. Jag skulle känna mig skyldig gentemot eleverna eftersom det rent praktiskt inte är möjligt att genomföra en bra undervisning under de förutsättningarna. Den läraren kommer antingen gå in i väggen eller tröttna och byta jobb. I båda fallen leder det till att eleverna får ny lärare ofta, och att de har lärare som inte hinner se dem ordentligt, säger han.

Rami Aro och några ämneskollegor träffas då och då för att diskutera ämnet och yrkesrollen. Stressade idrottslärare berättar för honom att de ofta måste ta det lätta i stället för det intressanta, de enkla övningarna i stället för de utvecklande.

– För- och efterarbetet är det första som blir lidande när tiden inte räcker till, säger han.

Den typen av dåliga förutsättningar för yrket förvärrar enligt Rami Aro dessutom ett annat problem: lärarbristen.

– Hur ska vi locka fler till yrket om förutsättningarna att utföra det på flera platser i landet inte håller? En tredjedel av idrottslärarna är obehöriga. Det måste utbildas fler nya idrottslärare, och vi måste få tillbaka dem som slutat på grund av dålig lön eller dålig arbetsmiljö.

Svenska idrottslärarföreningen har målsättningen att lärare i idrott och hälsa ska få träffa sina elever varje dag.

– Vi vet att det scenariot låter utopiskt, men man måste sikta högt för att komma någon vart. Det vi önskar oss mest av allt är mer tid för varje elev, säger Rami Aro.