Den ensamma vägvisaren: ”Vi har för många elever”

Liselotte Fries befinner sig i bostaden aprildagen när Skolvärlden intervjuar henne. Barn blir sjuka även när det är mycket på jobbet för föräldrarna.

– Just nu är det omvalsperiod för gymnasiet, det är ett fönster för elever som vill ändra sig eller som kanske inte haft realistiska förväntningar på sitt gymnasieval, säger Liselotte Fries.

Hon är studievägledare på grundskolan Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm och även under en hektisk period är det ingen som täcker upp för henne när hon är borta.

– Om jag är sjuk eller borta är det ingen som gör mitt jobb, jag har ingen vikarie. Har jag ställt in sex samtal
i dag måste jag hitta utrymme en annan dag, säger Liselotte Fries.

Så är det för större delen av landets studie- och yrkesvägledare. I en enkätundersökning som Lärarnas Riksförbund genomfört svarar 85 procent att de själva måste ta igen allt eller i stort sett allt när de varit borta från arbetet.

Undersökningen, där 731 studie- och yrkesvägledare deltagit, ger bilden av en yrkesgrupp som får trolla med knäna för att göra sitt jobb. Mer än hälften anser att de har för många elever, att antalet är för stort för att kunna ge en kvalitativ vägledning.

Samtidigt uppger sju av tio att de klarar att ge sina elever vägledning, åtminstone till viss del.

Liselotte Fries känner igen sig i den paradoxen. Hon hinner göra sitt jobb och känner samtidigt att det skulle gå att göra så mycket mer.

– Sverige har valt ett system där man ska välja och välja tidigt. Det är mycket begärt att barn och ungdomar ska ta in information, tänka strategiskt och göra val. Det behövs mycket stöd och stöttning, säger hon.

På Adolf Fredriks musikklasser ansvarar Liselotte Fries för 1 150 elever från årskurs fyra till nio. Föga förvånande tar gymnasievalet en betydande del av arbetstiden i anspråk. Det här läsåret är det 192 elever i nian, men det är för sent att börja prata om gymnasiet i årskurs nio, menar Liselotte Fries.

– Det första riktiga mötet med mig om framtidsval sker i åttan. Kommer jag in först i nian är ungdomarna redan stressade, då är det redan så många som sagt åt dem att det är sista chansen att satsa om de vill komma in på ett bra gymnasium.

– Egentligen skulle jag vilja komma in redan i sjuan, då gymnasiet är lite mer avlägset.

Liselotte Fries ser sig själv som en blandning av pedagog och informationsbärare. Massor av information räcker inte, menar hon, beslutet måste landa hos varje person. Och det måste få ta tid.

Redan på högstadiet är ungdomar väldigt präglade av hemförhållanden och socioekonomisk bakgrund. Det är inte alltid lätt att veta vad man själv vill och vad som är förväntningar som kanske kommer från familj eller kompisar.

– Mitt uppdrag handlar om att visa på en karta över hur framtiden kan te sig. Det kan vara att vidga perspektiven och visa på alternativa vägar. Jag ska erbjuda ett samtal där eleven får pröva sina tankar utan att någon annan vet bättre.

Många kollegor har flera arbetsplatser och det kan göra att man är pressad från flera håll.

För att nå fram till eleverna föredrar Liselotte Fries att arbeta med många, men korta, träffar. Ett system där all information ges samtidigt är sårbart eftersom alla elever inte ”vaknar till” samtidigt.

I den skola där Liselotte Fries arbetar har en stor majoritet av eleverna föräldrar med akademisk utbildning. Många har pratat om gymnasiet hemma långt innan det är dags att välja.

– Här är det en utmaning att få elever och föräldrar att välja något annat än högskoleförberedande program. Man kan ha en elev som kämpat som fasen och som egentligen vill gå ett yrkesförberedande program, men föräldrarna säger nej. De vågar inte, berättar hon.

Till skillnad från de flesta av sina kollegor arbetar Liselotte Fries på endast en skola. Många studie- och yrkesvägledare får ihop en heltid genom att kombinera deltidstjänster på olika skolor.

– Många kollegor har flera arbetsplatser och det kan göra att man är pressad från flera håll. Den arbetssituationen är problematisk, säger Carina Levander från Lärarnas Riksförbunds forum för studie- och yrkesvägledning.

De splittrade tjänsterna är, menar hon, en orsak till att hälften av de som deltagit i LR:s enkätundersökning uppger att de inte får tillräcklig fortbildning.

– För den som jobbar på flera skolor ryms inte fortbildning, säger Carina Levander.

Liselotte Fries har arbetat som studie- och yrkesvägledare sedan 1998. Det är ett jobb som ofta är ensamt. Den som väljer yrket måste vara sin egen projektledare och vara beredd att påminna rektorer, kollegor och kommunchefer om sin existens.

Men det är ett arbete där man ser tydliga resultat av sina ansträngningar.

– Jobbet som studievägledare känns ofta otroligt meningsfullt. När du ser den där glimten i ögat hos eleven, när den där inre drivkraften kickar i gång. Det är så häftigt att se, säger Liselotte Fries.

Under det här läsåret jobbar hon på halvtid med att testa arbetssätt och metoder för att möta elever som av olika anledningar har svårt med motivationen och kanske har hög frånvaro.

– Vi försöker utvärdera vilka effekter det får att vara mer tillgänglig, mer flexibel. När de eleverna vill prata eller behöver stöd måste man vara redo. I relation till de eleverna är det en fördel att jag är studievägledare och inte lärare, säger Liselotte Fries.

Vi skulle behöva komma in mer redan på mellanstadiet som bollplank till lärarna.

Hon hoppas att rektorer och andra chefer inom skolan kommer att använda ”syvare” mer på det sättet i framtiden. Om kommunerna låter studievägledarna arbeta närmare skolhälsan skulle måhända en del av hennes kollegor kunna få fler procent på sina tjänster.

I ett komplext skolsystem där val som görs redan på mellanstadiet har betydelse när man söker högskoleutbildningar är behoven av guidning och vägledning stort.

– Vi skulle behöva komma in mer redan på mellanstadiet som bollplank till lärarna, säger Carina Levander.

Att jobba aktivt med elever så tidigt är det dock få studievägledare som har möjlighet till i dag.

– Från statligt håll pratar man ofta om vägledning i alla utbildningsfaser. Men det stannar där. I tio års tid har jag hört föreläsningar om hur viktiga vi är som yrkesgrupp, men inget händer. Det är provocerande, säger Liselotte Fries.