Ribbstolen – en äktsvensk uppfinning och veritabelt mordvapen
Retro
Könsuppdelade aktiviteter, slungboll och idrottskläder som förblev otvättade.
Petter Karlsson minns sina idrottslektioner från förr.
I medvetslösheten på gympagolvet mötte jag Sven-Bertil Taube.
Kvällen innan hade jag sett tv-serien ”Håll polisen utanför”. Många år senare skulle jag spökskriva Sven-Bertils självbiografi och fick veta att han själv tyckte serien var mest skräp och i stället borde hetat ”Håll publiken utanför”. Men i min nioåriga hjärna var den ett mästerverk, nästan i klass med ”Kullamannen” och ”Bombi Bitt och jag”.
Och nu spelades plötsligt gårdagens avsnitt upp igen i mitt huvud, tack vare en basketboll som rikoschetterat från en ribbstol.
Vadå?
Ni fattar ingenting?
Nä, det gjorde ju inte jag heller.
Ena sekunden glatt kringrusande i ett svettdoftande linne bland plintar och romerska ringar. Nästa knockad av en stenhård boll som kommit farande bakom min rygg, slagit undan benen och fått mig att dundra bakhuvudet i golvet.
Medan jag låg där, drömde jag ännu ett avsnitt av ”Håll polisen utanför”. Det kändes som en evighet, innan jag slog upp mina ögon och såg förskräckta ansikten stirra ner mot mig. Huvudet värkte. Gympasalen åkte karusell.
– Slog du dig?
– Eh ... jag vet inte.
– Nä, vad bra, då kör vi vidare!
Gymnastiklektionerna var hårdare förr, utan tvekan. Lärarna tycktes vara rekryterade direkt från fångläger; inte sällan avdankade majorer som tycktes födda i början av trettioåriga kriget och såg ut som om de var nyuppgrävda.
Vår egen magister var inte riktigt lika grym, bara nästan. En gammal elitgymnast, minns jag. Kunde gå på händer flera mil, åt förmodligen kruskakli som lördagsgodis, älskade visselpipor och ansåg att vi stup i kvarten skulle klättra uppför ett livsfarligt rep och dunka handen i taket.
”Lärarna tycktes vara rekryterade direkt från fångläger; inte sällan avdankade majorer.”
Bollar hatade han.
Som vi i vår tur älskade.
Rast efter rast dribblade vi runt på skolgårdens grus och nickade handsydda blytunga läderkulor som fick oss att se ut som Frankensteins monster i pannan.
Men på gympan var det av något outgrundlig anledning mycket ont om den varan. Förutom just den där morgonen, när majjen av någon anledning hade bestämt att vi skulle spela korgboll, som det hette, och ödets ironi fick mitt undermedvetna att bestämma träff med Sven-Bertil Taube.
Slungboll var undantaget.
För dagens elever en glosa lika obekant som bläckhorn, räknesticka och tramporgel, jag vet. För dåtidens tjejer en sorts lättviktig plastslägga, som skulle hivas iväg på de idrottsdagar då vi killar i stället tävlade i grenen Kast med liten boll.
Varför denna könsuppdelning vet ingen.
Precis som ingen vet varför dåtidens gymnastiksalar var tapetserade med ett veritabelt mordvapen.
Jag pratar förstås om ribbstolen.
Res utomlands, vart som helst i världen, och inte en kotte har hört talas om vare sig ribbstol, ribechair, le chaise de riebe, eller vad otyget nu kan heta på främmande språk.
Det är en alltigenom äktsvensk uppfinning, som måste ha skapats för att härda ett folk som alltför länge (?) sluppit såväl krig som offentliga avrättningar, stegling och tortyr.
Vad vi hade ribbstolarna till – förutom att fastna i och slå oss mot – minns jag knappt. Fly upp i de få gånger vi lekte ”Vem är rädd för svarte man”, kanske? (Som för övrigt skulle klassas som en ytterst olämplig lek i dessa dagar, när konstfackselever inte ens tål att vistas i något som heter Vita havet.)
Nej, vi glömmer ribbstolarna, tycker jag. Må de få som ännu existerar brinna i gymnastikredskapens eget Gehenna, tillsammans med de bygelhästar, plintar och trampoliner som bidrog till att vi gossar slog sönder ballarna redan innan vi hamnat i puberteten.
Vad mer bör vi komma ihåg för att snabbt försöka glömma?
Höjdhoppsgroparna med sand som effektivt hindrade oss från att lära oss den revolutionerande floppstil som gjort entré i OS 1968.
Sockiplasten som fick oss att likna plattfotade gäss.
Och så gympapåsarna, förstås, som på den tiden alltid tycktes få hänga kvar i ett skåp, sedan man motvilligt duschat iskallt efter ännu ett misslyckat försök att dupera den obönhörlige gympamajjen. (”Jag blev inte svettig alls, magistern. Jag duschar när jag kommer hem!”)
Jag vet inte hur ofta jag tog hem påsen för tvättning. Två gånger per termin? En gång?
Speciellt minns jag en utfärd till Tranås simhall, där jag glömde en påse med blöta, klorstinkande badbrallor i två månader och därefter möttes av en upphetsad badmästare.
”Vadå, är det här din väska?” nästan skrek han och överräckte med avsky i blick något som vid första anblicken såg precis ut som den tygpåse jag lämnat.
Det var först när jag öppnade den, som jag insåg att innehållet var grönludet av mögel. Som något som tillhört Bockstensmannen, typ. Han som dog när han krockade med en ribbstol på 1300-talet, om jag inte minns fel.
Och gör jag det, så skyller jag på ett bakhuvud som dunkade i ett gympasalsgolv anno 1969…
Han uppfann ribbstolen
Skolgymnastikens snudd på ikoniska inramning – vi talar förstås om ribbstolen – uppfanns i början av 1800-talet av Hjalmar Ling. Han var son till den legendariske gymnastikprofeten Pehr Henrik Ling (1776–1839) som i sin tur var fäktmästare, diktare och en av de aderton i Svenska Akademien.
Hjalmar Lingh, född 1820, var inte bara pedagog och professor på det som i dag kallas GIH, han kan också med rätta kallas den svenska skolgymnastikens fader, eftersom han drev tesen att barn pluggade bättre om de också var i god fysisk form. Ett rön som alltså inte gjordes först i våra dagar av en viss Anders Hansen, om nu någon trodde det.
Både far och son Ling var dock emot tävlingshets. Måttlighet är en dygd, predikade de, oavsett om det gällde mat, dryck, sex eller idrottande. Gymnastiska övningar skulle vara mekaniska och främst syfta till att bringa kroppen i balans.
(När fotbollen omsider blev den stora folksporten, ansåg de rättroende lingianerna att spelarna i harmonins namn borde slå varannan passning med vänster fot och varannan med höger.)
Att eleverna skulle undervisas i ”enkel gymnastik” fastslogs på allvar i folkskolereformen 1842. Riktig fart tog dock inte skolgymnastiken förrän vid seklets slut. Då angavs som skäl att ämnet skulle förebygga sjukdomar, men också förbereda pojkarna inför lumpen – med följd att tyngdpunkten lades på löpning, språng, klättring, brottning och exercis på skolgården.
I läroplanen 1919 togs ett avgörande steg mot mera lustfyllda lektioner, där bollspel, orientering och skidåkning samsades med lekar som ”Troll på jakt” och ”Havet och snäckplockarna”, beroende på elevernas ålder.
En studieplan från 1946 fastslog att gymnastikämnet skulle syfta till att ge pojkarna ”kraft och styrka” och flickorna ”mjukhet och behag”.
I samma veva började man också betona nyttan av att svettas och förbättra sin kondition. Testvärden togs för att kontrollera hur hjärtan och lungor svarade mot denna träning.
Sedan 1994 heter som bekant gymnastikämnet Idrott och hälsa. En grundtanke är att eleven ska lockas till ett friskare leverne ”på ett naturligt sätt och inte genom regler och lagar”.
LÄS ÄVEN
Maskinskrivning - lektionen gud glömde
