Ett tonårsrum på 60-talet innehöll i sällsynta fall en skivspelare, åtminstone på den östgöstska landsbygden. Foto: TT
Musikläraren gjorde mig till skolans hjälte
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se
Krönika Dagen när musikläraren uppmanade klassen att ta med sina egna skivor blev ett minne för livet, för Lärarens kåsör Petter Karlsson.
Visserligen skakar jag klentroget på huvudet, när kidsen påstår att dagens musiklektioner varken rymmer ”Köp varm korv” på blockflöjt eller ”Morgon mellan fjällen” till orgeltramp, triangelplink och rasslet av käcka kastanjetter.
Herreminje ...
Å andra sidan kontrar jag då elegant med berättelser från förr, när pappa var ung, Håkan Hellström gick i sockiplast och det fanns något som hette grammofon.
Det måste vara hösten 1970 och det går som en stöt genom klassen, när musikfröken berättar att vi nästa lektion får ta med oss varsin favoritskiva och spela för klassen.
Det är bara ett problem:
Detta är östgötsk landsbygd, ett par tre ljusår från närmaste hifi-butik. Bondungar har inga skivspelare. Elgitarrer är lika sällsynta som vita älgar. Vi kan allesammans varenda textrad i ”Fröken Fräken”, men har aldrig hört talas om ”My generation”. Det är inte på skämt som Kenneth i Knutstorp uttalar ”pop” med exakt samma o som i ”dop”.
Det är inte på skämt som Kenneth i Knutstorp uttalar ”pop” med exakt samma o som i ”dop”.
Vi är efterblivna, helt enkelt.
Alla utom Michael Fundin, som är äldste son till speedwayföraren Ove Fundin och den ende som har rest utanför Norden.
Jag beundrar honom i smyg.
Michael Fundin har förstås en stereo, det inser vi alla. Fast det har å andra sidan jag också. Pappa saknar visserligen VM-guld, men spelar understundom jazz och fick grannen att en gång medkännande utbrista: ”Tänk att Inga-Lisa ska behöva vara hemma ensam med barnen, när Bernt är ute och spelar pop!”
Så visst har jag egna skivor. Jag behöver inte ens grubbla över vilken jag ska välja. Den är outstanding, helt enkelt. ”Kan musik bli bättre än så här?” brukar jag tänka. Ömt trycker jag skivan till mitt bröst och fraktar den stolt till skolan, följande vecka.
Men frökens idé är ingen succé, det märks direkt.
De flesta i klassen har på sin höjd en gammal trattgrammofon som står och skräpar i hönshuset. Ingen vet ett dyft om rock. Det är bara jag och Michael Fundin som gjort vår hemläxa.
”Skiver?!” mumlar bondungarna och sträcker på halsarna. ”Har ni riktiga skiver med er?”
”Javisst” säger fröken. ”Michael och Petter har tagit med sig var sin favoritskiva. Nu ska de spela dem för oss!”
Och Michael Fundin öppnar plastpåsen, ler tryggt och tar fram ”Cosmo’s factory” med Creedence Clearwater Revival.
Det går som en stöt genom klassrummet, när nålen först får det att knastra som stekt fläsk i högtalarna och en hes, skorrande röst plötsligt vrålar igång ”Up around the bend”.
Vilken rytm! Vilken musik! 22 par öron spetsas i bänkarna. Det är som om framtiden äntligen nått vår obygd. Det är större än någon av oss riktigt kan greppa. John Fogerty har kommit till Asby!
Sen är det min tur. Jag fingrar också i min påse, harklar mig tyst och drar fram ...”Ovan där” med Artur Eriksson.
Jag märker hur Michael Fundin hajar till, fröken blinkar förvånat och Kenneth i Knutstorp blixtsnabbt replikerar:
”Artur Eriksson? Är inte han religiös, den?”
”Jooo ...” säger jag tyst och inser plötsligt mitt misstag.
”Ovan där” efter ”Up around the bend” – det är ju som att själv springa in på Camp Nou efter Leonil Messi.
Jag svettas och rodnar. Skammen rinner längs skolväggarna. Tafatt fumlar jag med skivan, får till slut ner den på tallriken och utbrister desperat:
”De ä min farsa som spelar gitarr på’n. Han har faktiskt vatt i folkparkera med Artur Eriksson!”
Varvid det, för att travestera i Uppenbarelseboken, uppstår en tystnad som varar vid pass en halv minut.
Kanske längre.
En farsa som spelat in en skiva?! En r i k t i g skiva?
Vad är väl en femfaldig världsmästare och en hes John Fogerty mot en sådan?
Jag minns att jag var skolans hjälte i flera veckor framöver; en grabb man ville hänga med och snacka banbrytande musik med.
Ett halvt sekel senare ler jag därför förstrött, när ungarna kommer hem från musiklektionen och stolt förkunnar att de i en app kallad Garageband, gjort en hip hop-låt som med ett enkelt handgrepp förpassats ut på nätet och nu kan höras av miljoner.
För de har ju ändå aldrig spelat in en riktig skiva.
