”Föräldrar har inte förvandlats till dryga kravmaskiner”

Först kanske man bör påminna om det som flera i diskussionen redan sagt, nämligen att nästan alla föräldrar är väldigt trevliga och måna om en god relation med läraren. Om de ifrågasätter gör de det på ett civiliserat och respektfullt sätt. Och visst är det rimligt att avvisa dryga medel- och överklassföräldrar som vill påverka lärare att sätta högre betyg. När det gäller dessa håller jag med om all kritik som framförts: Dessa kan man be dra åt pipsvängen på ett professionellt sätt.

Men det finns orsak att ifrågasätta delar av den negativa synen på jobbiga föräldrar. Jag tror man måste börja med att se att föräldrar blir jobbiga av olika skäl, och att de föräldrar som är jobbiga i största allmänhet är extremt få.

Till att börja med har vi kategorin föräldrar som är förbannade för att deras barn inte får det stöd de behöver. Dessa föräldrar kan jag inte annat än att sympatisera med. Vi har ju lovat dem att alla barn ska få det. Det är bara att läsa styrdokumenten. Vi ska ju inkludera, anpassa och se till att alla får den undervisning de behöver. Vi lärare vet att det inte går med de resurser vi har, men systemet som sådant har ändå lovat föräldrarna detta.

När de äntligen har lyckats fixa den där diagnosen som tydligen behövs, fastän det står i skollagen att den inte behövs, och ändå möter en skola som inte gör vad den lovat, varför ska de inte bli förbannade? Och vem ska de skälla på annat än lärare och rektorer? Och hur gör man för att fortfarande vara trevlig och konstruktiv när man för femtielfte gången måste mejla eller ringa för att ens barn ska få det som det står i lagen att det har rätt till?

Ytterligare en kategori är de föräldrar vars barn kommer hem med helt sinnessjuka läxor. Vi har väl alla läst berättelserna från föräldrar som är t.ex. professorer i biologi, och som hjälpt sina barn med biologiläxan – för att senare få veta att uppgiften fick betyget D av läraren.

Det är klart att man blir arg som förälder. Mina barn har också kommit hem med sådana uppgifter. Denna pedagogik slog igenom på 90-talet. Tanken lär vara att eleven ska vara en liten ”forskare” och att uppgiften ska utmana elevens ”självständiga tänkande”.

Jag är försiktigt optimistisk när det gäller utrotandet av den, det händer vissa bra saker på lärarutbildningarna, men den är tyvärr fortfarande vitt spridd i den svenska skolan. Man kan ju tycka att ett D inte är hela världen, men att trots hårda ansträngningar ständigt misslyckas med uppgifter är förödande för en elevs självkänsla.

Lärare är tjänstemän vars metoder måste kunna kritiseras och utredas på samma sätt som andra tjänstemäns men detta är en extremt känslig fråga i den svenska lärarkåren, tro mig, jag har varit med länge. Den rektor som ställer frågan ”Men hur jobbar du egentligen?” kan förvänta sig en storm som blåser av kalufsen. Usel undervisning har flera orsaker: bristande resurser, kort erfarenhet, dålig utbildning, dåliga förutsättningar (som t.ex. att man fått tillträde till lärarutbildningen genom att blindkryssa ett högskoleprov), dålig ledning med flera – men till slut landar den hos den enskilde eleven, och måste kunna kritiseras öppet – också av föräldrar.

Det finns säkert föräldrar som är rena skitstövlar, men jag har inte stött på annat än oroliga, uppgivna och desperata föräldrar under mina 25 år.

Sist har vi de föräldrar som jag sympatiserar allra mest med, föräldrar till barn som utsätts för mobbning. Det finns inget som gör så ont i ett föräldrahjärta som vetskapen om att ens barn blir mobbat. Följderna av mobbning är fruktansvärda och många människor bär dem resten av sitt liv. Man kan tycka att det borde finnas en nödbroms på varje skola som drogs varje gång en elev utsätts för detta, att hela skolan bara skulle stanna tills problemet är borta, men den sorgliga sanningen är att vi skulle kunna fylla Riksarkivet med vittnesmål om barn som blivit mobbade utan att skolan har ingripit tillräckligt kraftfullt. Hur ska en förälder kunna förhålla sig kall och trevlig då? När alla tjusiga likabehandlingsplaner, åtgärdstrappor och ”kontrakt” inte tar bort mobbningen? Hur?

Det finns säkert föräldrar som är rena skitstövlar, men jag har inte stött på annat än oroliga, uppgivna och desperata föräldrar under mina 25 år. Och visst har inledningen av många samtal kunnat vara rejält obehaglig, men när man pratat ett tag visar det sig nästan alltid att den förälder man pratar med hör till en av de tre sista kategorierna jag beskrivit. Vi lärare har en professionell skyldighet att hantera affekt, både vår egen och andras, det har inte föräldrar – de är föräldrar. Krav och kritiska synpunkter kan vara oberättigade, men vi måste kunna möta det faktum att föräldrar har, och ska ha, starka känslor för sina barn.

Föräldrar har inte förvandlats till dryga kravmaskiner – de har bara anpassat sina förväntningar på oss till de löften de fått av rundhänta politiker utan kunskap om skolan och beskäftiga tjänstemän på Skolverket. Och som vi faktiskt många gånger inte kan hålla.

Henrik Stawe, gymnasielärare i svenska