”Det som hände på Solvikskolan borde aldrig fått hända”
Debatt
SVT:s nya dokumentär ”De utvalda barnen” handlar om Solvikskolan, en Waldorfskola (tillhörde dock inte Waldorfskolefederationen förrän 2020) som en grupp lärare och föräldrar startade på 80-talet.
Visionen var att barnens lust och inneboende vilja att lära skulle styra, ingen läroplan behövas och att skolan skulle skapa individer som med hjälp av frihet, lek och konstnärligt skapande skulle omvandla samhället till något bättre.Men friheten ledde till att barn med vissa egenskaper idealiserades och positivt särbehandlades och andra barn utsattes för mycket allvarlig mobbing från både andra elever och lärare. Flera före detta elever vittnar om att de gick ut grundskolan utan grundläggande kunskaper i svenska och matematik och att dessa kunskapsluckor försvårat deras möjligheter till arbete i vuxen ålder.
Det som hände på Solvikskolan borde aldrig fått hända. Men låt denna viktiga dokumentär leda till något gott. Jag önskar nu en framåtsyftande och nyanserad diskussion. Det är inte bara Solvikskolan utan också andra Waldorfskolor som lider av symtom så som att sopa problem under mattan, ha svårt att hantera kritik och ifrågasättande och dra till sig ett alltför homogent elevunderlag, vilket hindrar en sund utveckling av skolorna.
”Låt denna viktiga dokumentär leda till något gott”Det får inte vara en verksamhet för inbördes beundran där alla som har avvikande åsikter kastas utanför gemenskapen. Att skolorna granskas och åtgärdar brister är, liksom för alla skolor, nödvändigt.
Waldorfskolan behövs i vårt samhälle. Den gör gott för många barn och skulle kunna göra det för ännu fler om den blev mer tillgänglig för föräldrar som inte är bekanta med eller känner sig hemma i antroposofin. Och om den förmådde vara lite mer självrannsakande och öppen för förnyelse.
Men sen tror jag att det är de allmängiltiga frågorna om barns rättigheter, granskning och insyn i skolans verksamhet, användning av vetenskapligt förankrade metoder och beprövad erfarenhet, samt att ständigt ha ett öra redo för barnen som fångar upp när de inte mår bra, som behöver vara temana för diskussion. Vilka mänskliga psykologiska mekanismer är det som bidrar till maktmissbruk, att vi så gärna kategoriserar andra människor, slår på de svagare och lyder de ”kraftfulla”, även när vi tvivlar.
Och hur ser egentligen ”idealeleven” ut i den kommunala skolan? För visst finns hen också?
Annika Laestadius, leg psykolog
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
