Skolan som är en frizon från det sjuka – ”Vi är ingen plikt”

Tänk dig att du har en väl utarbetad plan, ett pedagogiskt grepp och en struktur för fördjupning – som det sedan inte blir något av. Så ser verkligheten ofta ut för läraren Lotta Säljö Sjöblom, som arbetar på barnsjukhus. På ett sjukhus kan en elev plötsligt bli sämre, ­eller tvärtom – skrivas ut.

– Man måste snabbt kunna ställa om. Det är klart att det kan vara tufft men det är en del av jobbet. Man måste förstå att förutsättningarna kan förändras plötsligt. Om man vill veta exakt hur nästa dag ser ut, då är man på fel ställe, säger hon.

En tanke med färger och inredning

Hon står i entrén till den nya delen av Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Färgerna är knalliga, materialen taktila. Det finns en tanke med hur allt ser ut och det är uppenbart att den som ritat och planerat har haft ett barns förväntningar framför sig. Lottas skjorta är mörkt lila. Samma ­accentfärg som används på dörrarna i den del av sjukhuset där hon och hennes ­kollegor håller till.

– Vi har sjukhuskläder, men det är bara vi som jobbar i sjukhusskolan eller i lekterapin som har den här lila färgen. Det är ett sätt att visa barnen att vi inte är vårdpersonal­, att vi står för något annat.

Skolan har egen skylt över dörren och färgglada bokstäver i fönstret ut mot ­korridoren. När Lotta Säljö Sjöblom och hennes kollegor undervisar barn på sjukhuset är det ofta på barnets rum, men det finns också en undervisningssal att komma till, för den som orkar.

Där är känslan av skola påtaglig. Vintergatans planeter hänger i linor i taket och en anatomisk modell, där organen kan plockas ut, står redo på en av bänkarna.

I skåpen finns några av de vanligaste läro­böckerna som används på skolor runt om i regionen, men Lotta säger att det mesta sköts digitalt i dag. En utveckling som underlättat hennes arbete. Under de fem år hon varit sjukhuslärare har hon märkt att pressen från skolan har ökat.

– Tidigare kunde barnen tycka att det var roligt att göra andra uppgifter och utmaningar för att hålla i gång tankearbetet. I dag vill de flesta jobba med det som deras klasskamrater gör, för att försäkra sig om att de inte missar något. Då är det bra att det går att jobba helt digitalt med uppgifter i datorn.

Vi visar barnen att vi inte är vårdpersonal­, att vi står för något annat.

Många tror att man måste vara på sjukhus länge för att få hjälp av en sjukhuslärare. Att det främst rör sig om barn med svåra sjukdomar som till exempel cancer. Men har man tillbringat en vecka på sjukhuset, och det verkar bli mer, så är chansen stor att man får besök av Lotta eller någon av hennes kollegor.

– Vi brukar ta kontakt och berätta att vi finns. Ganska snabbt känner man av hur läget är. Första gången brukar jag inte ha med mig något undervisningsmaterial utan pratar bara, för att se vad vi skulle kunna jobba med.

– Om familjen ger sitt samtycke så tar jag sedan kontakt med skolan, för att få en bild av vad eleven behöver jobba med.

Till skillnad från en lärare i skolan ingår så mycket mer än undervisning i Lotta Säljö Sjöbloms roll. Inte minst att koordinera och hålla kontakt med olika parter. En stor del av sjukhuslärarens jobb är att vara en brygga mellan familjen, vården, skolan och eleven.

– När ett barn blir sjuk får familjen ofta en tuff situation och tvingas ha kontakt med väldigt många olika professioner. När det gäller skolarbetet kan vi avlasta genom att ha direktkontakt med elevens ordinarie skola och tillsammans med lärare där lägga upp en plan för eleven.

I grunden är Lotta Säljö Sjöblom matematik- och NO-lärare och hon har jobbat på flera olika högstadieskolor i många år. En erfarenhet hon i dag är väldigt tacksam över. Hon tror inte att det hade varit lyckat att börja som sjukhuslärare som helt nyutexaminerad. Samarbetet med skolan är oerhört viktigt och hennes förståelse för lärarnas situation hjälper henne mycket.

Oftast går samarbetet bra. När det inte har fungerat beror det ofta på missriktad välvilja.

– Något jag hört många gånger är lärare som säger att eleven kan ”strunta i skolan just nu och bara fokusera på att bli frisk”. Men det är att göra dem en otjänst. För då har de ett berg av uppgifter att ta sig an när de kommer tillbaka. Och då har de inte heller något extra stöd. De flesta elever mår bra av att vara i fas med skolan. Det är något de kan ta kontroll över, i motsats till sjukdomen.

Känner en utmaning

I Lotta Säljö Sjöbloms team är de fyra lärare. När det går försöker de dela upp sig så att två av dem fokuserar på de äldre barnen och två på de yngre. Lotta har de äldre. Men uppdelningen är inte skriven i sten. Är det mest yngre barn som är inneliggande så får de hjälpas åt. 

– Det är utmanande och utvecklande för mig att arbeta med lite yngre barn som jag inte brukar arbeta med. Där får jag tänka på andra sätt. Då tar jag ofta hjälp av mina kollegor och lär mig massor.

Som sjukhuslärare handlar mycket om att tänka utanför boxen. Det mesta som eleverna gör i skolan, kan de också göra här. Men på ett lite annorlunda sätt.

– Vi får inte ta in något organiskt material­ och har svårt att göra labbar. Men annars tycker jag att vi har hittat vägar att lösa det mesta, oavsett om det är teoretiska eller praktiska ämnen. Min kollega fick lära sig korsstygn för att stötta en elev i syslöjd. Vi har till och med haft orientering, från sjukhussängen.

”Hinner med ganska mycket”

Intill skolsalen har de fyra lärarna sina arbetsplatser. Det luktar svagt av linoleummattor och handsprit. På ett av skrivborden står en liten gul resväska. Den brukar lärarna som arbetar med de yngre barnen ta med sig. Lotta visar tysta tärningar i skumgummi som går att använda om någon är ljudkänslig och ett förstoringsklot som går att föra över texten för den som inte orkar fokusera på liten text. 

För de äldre eleverna som är på sjukhus handlar Lottas jobb mycket om att stötta och coacha. Hon kan hjälpa till att prioritera så att det inte känns så oöverskådligt. Hon kan också peppa till att hålla kontakt med skolan och få in uppgifter i tid.

– Ofta är det inte lärarledd skola mer än någon timme om dagen för barnen, men då ska man inte glömma att det är fråga om en-till-en-undervisning och då hinner man med ganska mycket. Allt anpassas efter hur barnet mår och orkar.

Vi har till och med haft orientering, från sjukhussängen.

Sahlgrenska universitetssjukhuset, där Drottning Silvias barnsjukhus är en del, har 17 000 anställda. Lotta och hennes tre ­kollegor blir en pytteliten enhet i en gigantisk koloss.

De fyra lärarna är inte anställda av regionen, som de andra som jobbar på sjukhuset, utan av grundskoleförvaltningen i Göteborgs stad. Där tillhör de en särskild enhet, SSI (särskilt samordnade insatser) och har en egen chef, något som Lotta Säljö Sjöblom tycker är bra men fortfarande ganska nytt.

Tidigare tillhörde hon och hennes kollegor organisatoriskt en vanlig skola med en rektor som skulle ägna sig åt dem på några få procent, vid sidan om arbetet med ”sina medarbetare”. 

– Upplägget var svårt för de cheferna upplevde jag. De ville väl och gjorde vad de kunde men jag anar att det var utmanande för dem för att de också hade fullt upp med den ordinarie skola de befann sig på.

Hon har tid för sina elever

Även om den nya organisationen har inneburit en mer närvarande och engagerad chef så är det ändå speciellt att ha en annan arbetsgivare än alla andra på sjukhuset. Om till exempel information läggs ut på intranätet för regionen så har inte Lotta och hennes lärarkollegor tillgång till det. 

– Jag känner mig hoppfull för jag vet att man arbetar på att göra det bättre för oss.

En annan stor skillnad mot hennes tidigare lärartjänster är att hon i sitt nuvarande jobb har tid att se och möta varje barn. I en klass med 25 elever på en vanlig grundskola är det knappt görbart. Just därför tror hon att hon skulle ha svårt att gå tillbaka och jobba som vanlig lärare igen.

–  Jag ser det som ett stort arbetsmiljö­problem i skolan i dag. Att känna att man aldrig riktigt räcker till. Jag tycker att barnen­ ska ha rätt att bli sedda, men det klarar man som lärare sällan av.

För barnen som är sjuka blir skolan en frizon från det sjuka. En stund av vardag som påminner om det där livet utanför som de allra flesta längtar tillbaka till.

– Det är skolplikt i Sverige. Men vi är ingen plikt och ska heller inte vara det. Vi är ett erbjudande och en hjälp. Och för många en paus från allt det sjuka. Vi representerar det friska och är en dörr in till det vardagliga och bekanta. 

Vissa dör av sin sjukdom

De flesta barnen som Lotta Säljö Sjöblom undervisar blir friska och återvänder till sin ordinarie skola. Men vissa av dem dör av sin sjukdom. Under sina fem år har hon varit med om det flera gånger. 

– Det är fruktansvärt.

Men på något plan är det också i de tunga situationerna som hon känner att hon kan göra mest skillnad.

– Även när det ser som mörkast ut så vill barnen ofta fortsätta med skolan, så länge det går. De vill få känna sig som andra barn och få hoppas på en framtid. Att kunna ge dem det betyder väldigt mycket.